"De många svårigheter som funnits förbigår jag eftersom de varit så omfattande"
(Frisenheim 19 december 1723)

När Frisenheim i slutet av av maj 1722 kommit hem till residenset i Villmanstrand igen kunde han äntligen koppla av från både de tröttsamma förhandlingarna om gränsen, och ansvaret för den svindlande summan pengar.

Men att två arbetsuppgifter var lösta innebar inte att han kunde luta sig tillbaka och ta det lugnt. Han hade fortfarande två heltidsjobb att sköta: att vara landshövding i det förödda Nyslotts och Kymmenegårds län var ingen sinekur, och specialuppdraget som "överlandshövding" hade han kvar.

En komplikation på våren och sommaren 1722 var att Frisenheims närmaste man, landssekreterare George Malm, var sjuk. Malm hade många och kvalificerade uppgifter: han skulle enligt instruktionen assistera landshövdingen i allt, utforma hans skrivelser, alltid vara tillgänglig och alltid följa med på resor. Dessutom hade han ansvaret för landskansliet, och att allt var i bästa ordning där.

Malm hade enligt Frisenheim "tämligen länge varit besvärad med sjukdom". Han hade varit landssekretare redan i det gamla Viborgs och Nyslotts län ända tills ryssarna kom. Då flydde han till Sverige, där han stannade tills freden i Nystad var klar. De många åren som flykting hade säkert slitit hårt på hans hälsa. Men Malm var en plikttrogen man och att han skulle sluta sin tjänst var det inte tal om. Däremot ville Frisenheim få ner hans arbetsbörda till en mera rimlig nivå. Malm hade utöver sin tjänst som landssekretare också tidskrävande uppgifter i gränskommissionen.

Situationen var ohållbar, både för Malm och Frisenheim. Denne var bekymrad, han trodde inte att Malm skulle kunna arbeta för fullt på länge och då skulle inte landshövdingeämbetet fungera. Frisenheim konstaterade att han "i de normala och i myckenhet förekommande sysslorna av honom [Malm] inte haft den hjälp, som han eljest kunnat göra för mig, och så mycket mindre fått använda honom till mina övriga uppgifter."

Det ingick heller inte Malms tjänst att syssla med sådant som hörde till Frisenheims arbete som "överlandshövding", skrev Frisenheim till rådet i Stockholm. Han kunde inte åläggas sådant extra arbete utan att få särskild ersättning för det.

Frisenheim lyckades lösa problemet med hjälp av en gammal Nyenbo. Under sin tid i Åbo direkt efter ankomsten till Finland 1721 hade han lärt känna lagmannen i Åbo hovrätt, Herman Hertz som var uppvuxen i Nyen. Frisenheim lyckades övertala Hertz att komma till Villmanstrand och ta sig an de uppgifter som Malm inte mäktade med. Något godkännande från Stockholm för att låta Hertz ta ledigt från hovrätten hade inte Frisenheim lyckats utverka, så han skrev förhoppningsfullt till statssekreterare Joakim von Düben att denne inte skulle reagera onådigt på Hertz "permission".

Brevväxlingen mellan Villmanstrand och olika ryska myndigheter var omfattande vid den här tiden, och den krävde kunskaper i det ryska språket. Den handlade bland annat om de svenska fångar som skulle friges från Ryssland. Om inte Hertz kommit till hjälp skulle sådant ha blivit lidande, "helst som jag inte har någon annan här som kan hjälpa mig med den korrespondensen", skrev Frisenheim. Hertz´ insats blev dessvärre kortvarig, han avled redan på hösten 1722.

Frisenheim konstaterade att han var överhopad av arbete var han än befann sig. Utöver de ständiga kontaktera med ryssarna var han också sysselsatt med att få sin residensort att fungera. Det krävdes mycket tid och arbete för att sätta den i stånd. Generaladjutanten Freudenfelt och generalauditören Gyllenbååt skulle säkert kunna berätta om Frisenheims arbetsbörda när de anlände till Stockholm med penningtransporten, skrev han till rådet.

En komplikation i all brevväxling och andra kontakter med "både högre och lägre ryssar" var att Frisenheim behövde en tolk. Breven från de ryska myndigheterna var alltid skrivna på ryska, och vid alla muntliga kontakter måste också tolken finnas med.

Frisenheim engagerade auditören Friedrich Wittstock, som varit den svenske kommendantens i Viborg tolk under belägringen, och sedan till helt nyligen fånge i Ryssland. Men nu under gränsförhandlingarna var Wittstock utlånad till en svenske förhandlaren Löven, och Frisenheim var tvungen att be rådet i Stockholm om tillstånd att engagera en ersättare. Annars skulle alla kontakter med ryssarna gå i stå.

Hur gick det då med George Malms hälsa? Jo, han var av segt virke och tjänstgjorde plikttroget som Frisenheims närmaste man ända till början av 1728. Då befordrades han till advokatfiskal vid Åbo hovrätt.

För att spara pengar hade Frisenheim tänkt låta den ena av de två kommissarietjänsterna vid krigskommissariatet vara vakant. Men det fanns för mycket att göra. Dels med försörjningen av alla de fångar som kom från Ryssland, och dels med förrättningar vid magasinen med förnödenheter.

Därför hade Frisenheim besatt tjänsten med en vikarie på sommaren 1722. Det var hans kusin Hans Henrik Soldan, 36 år, som var son till Frisenheims morbror Hans Berend Soldan. Hans Henrik hade varit proviantmästare när han råkat i rysk fångenskap vid Viborgs fall 1710.

Efter 12 år som fånge i Ryssland kom han tillbaka och fick jobbet som vikarierande krigskommissarie hos sin kusin Johan Henrik. Denne insåg snart att han inte skulle klara sig utan Hans Henrik och såg i början av 1723 till att denne fick en fullmakt till tjänsten, det vill säga blev fast anställd.

Johan Henrik konstaterade att kusinen i Viborg "förvärvat sig gott beröm, och även nu sedan han av mig blivit antagen, visat prov på både flit och skicklighet". Hans Henriks syster Ursula fick också arbete hos kusinen Johan Henrik i början av 1720-talet. Hon tjänstgjorde som husjungfru i residenset i Villmanstrand.

"... numera är Nyslotts fästning och länet fullkomligt evakuerat", skrev Frisenheim nöjt när han äntligen fått iväg ryssarna över gränsen. Den avdelning med 20 ryska soldater som dröjt sig kvar i fästningen för att bevaka de förråd som fanns där var de sista som lämnade Finland efter fredsslutet.

Ockupationen av Finland var över. Men en och annan rysk soldat fanns fortfarande kvar. Frisenhiem ville gärna att hans hövdingadöme skulle bli fritt från ryssar så snabbt som möjligt, men det var lättare sagt än gjort.

I Nyslott fanns en avdelning med 20 ryska soldater under befäl av en löjtnant. De hade lämnats kvar när ryssarna utrymde Finland efter fredsslutet och deras uppgift var att bevaka det ryska förråd med ammunition och proviant som fanns i Nyslotts fästning. De skulle stanna tills partiet kunde föras hem till Ryssland, allt enligt fredsuppgörelsen.

Problemet var att det var de svenska myndigheterna som  enligt fredstraktaten skulle frakta ammunitionen och provianten till den ryska gränsen. Och det blev naturligtvis Frisenheim som fick ta itu med saken. I mitten av juni 1722 lyckades han skrapa ihop folk till transporten. Det var allmogen i trakten som tvingades utföra uppdraget: de transporterade ammunitionen på sina små lodjor – en slags grundgående lastbåtar – på sjösystemet till Villmanstrand.

Där blev det stopp en tid eftersom Frisenheim inte kunde uppbåda folk till att transportera ammunitionen vidare landvägen till gränsen. Anledningen till dröjsmålet med den sista etappen av transporten var att allmogen i trakten av Villmanstrand var upptagen med andra arbeten åt Frisenheim: flera hundra man fällde träd i rågången längs den nya gränsen, och andra reparerade vägen mellan Villmanstrand och Veckelax. Dessutom, skrev Frisenheim till rådet den 20 juni 1722, skulle allmogen snart vara strängt upptagen med jordbruksarbete. Han var missnöjd med uppehållet eftersom han var angelägen om att bli av med ryssarna så snabbt som möjligt.

Men till slut gick det att ordna transporten, och ammunitionen, provianten och de ryska vakterna försvann in i Ryssland: "så numera är Nyslotts fästning och länet fullkomligt evakuerat", skrev Frisenheim nöjt när han äntligen fått iväg ryssarna över gränsen.

Ingen möda sparades när det gällde rågången som utmärkte gränsen. Frisenheim menade att det var mycket viktigt att gränsen var ordentligt markerad: allmogens säkerhet blev bättre och handeln befrämjades.

På sommaren måste en del av de som arbetade i rågången skickas hem för att delta i skördearbetet. Den brist på folk som då uppstod löste Frisenheim genom att kommendera ut 50 soldater som var oindelta, och som alltså staten ändå försåg med logi och livsmedel. Bara genom att hugga en bred och ordentlig rågång mellan de bägge rikena kunde man få "en ren och odisputabel gräns", menade Frisenheim.

Ryssarna var också angelägna om att gränsen skulle vara tydligt utmärkt. 1724 började de ersätta de stenkummel och andra råmärken som fanns längs gränsen med murade pelare av tegelstenar. De meddelade också Frisenheim att de årligen tänkte rensa och röja rågången.

I och med att den ledande handelsstaden Viborg avträddes till Ryssland ändrades förutsättningarna för handeln i östra Finland radikalt. Till en början lät Frisenheim borgarna från Viborg fortsätta handeln med hövdingadömet utan att betala någon tull, framför allt gällde det marknadsplatsen i den nyblivna residensorten Villmanstrand. Veckelax, det framtida Fredrikshamn, låg i ruiner – staden hade bränts ned av de egna trupperna under reträtten.

Handlarna i Viborg hade betydande fordringar innestående hos allmogen i länet, och det var nödvändigt hålla dem på gott humör. Men redan 1722 lät Frisenheim meddela att handlarna från Viborg i fortsättningen skulle behandlas på samma sätt som köpmän från andra nationer. 1723 var det sista året som Viborghandlarna hade tillträde till marknaden i Fredrikshamn. Överkommendanten Schuvaloff åberopade fredstraktaten från Nystad som grund för deras krav. Rådet manade till försiktighet i frågan, en linje som Frisenheim alltså inte följde.

Handeln med Ryssland skulle gå via de tullstationer som fanns längs gränsen, men problemet var att de låg för glest. Frisenheim placerade därför ut posteringar ur Savolax infanteriregemente längs gränsen. De hade också till uppgift att stoppa finska bönder som i smyg försökte föra sina varor till Viborg för att sälja dem där. Den illegala handeln försvårades också när gränsen väl blev markerad med en ordentlig rågång.

Frisenheim satsade nu på att göra det lilla Veckelax vid Finska viken, ungefär tre mil från den ryska gränsen, till ett centrum för handeln i östra Finland. Det skulle bli en balans mot Viborg och dra till sig den ryska handeln. Han lockade med fina förmåner för köpmän som slog sig ned där, och redan 1722 började orten växa.

Men den första sommaren var Veckelax inte mycket till stad. De enda byggnader som fanns var bodarna vid stranden och några arbetskojor. De första tappra som flyttade in måste uthärda den första vintern i dessa "kalla och obekvämliga bostäder".

Det krävdes "oförtruten möda" att dirigera om den inrotade handeln på Viborg till Veckelax, skrev Frisenheim på hösten 1722. Det handlade ju om ett för de utländska köpmännen helt obekant ställe. Men Frisenheim tvivlade aldrig på att det skulle lyckas. Veckelax var ett ämne till en stapelstad, ansåg han. Och han fick ju rätt. Det nutida Veckelax – Fredrikshamn – har 22 000 invånare.

För att Veckelax skulle fungera som stad krävdes en magistrat och en borgmästare som kunde se till att rättvisan och stadens administration fungerade. Frisenheim skrev till rådet och föreslog att Friedrich Wittstock skulle utses till borgmästare. Frisenheim och Wittstock kände varandra. Wittstock var också uppvuxen i Nyen, och hade precis som Frisenheim flytt till Viborg när ryssarna intog deras hemstad.

Sedan hade det gått illa för Wittstock: han hade varit fånge i Ryssland i mer än tio år, från Viborgs fall 1710 till helt nyligen. Väl hemma igen hade Wittstock fått tjänst som tolk, dels hos Frisenheim i Villmanstrand, och dels åt Löven under förhandlingarna om gränsen.

Frisenheim öste i sitt brev till rådet beröm över Wittstock: "som alltid skaffat sig goda lovord om att han genom sin skicklighet och vackra kunskaper gjort sig till nådig hågkomst värdig."
Att Wittstock varit fånge hos ryssarna innebar inte att han borde förbigås, ansåg Frisenheim. Tvärtom var det ju en fördel att han behärskade ryska språket både i tal och skrift. Det var helt nödvändigt i en gränsstad med livliga förbindelser med grannlandet.

Frisenheim fick som han ville. Wittstocks fullmakt som borgmästare i Veckelax utfärdades den 31 oktober 1722. Borgerskapet utsåg Wittstock och handelsmannen Jobst Dobbin att representera staden vid riksdagen. Dobbin var också en bekant till Frisenheim. De kände varandra från Nyen, och nu var Dobbin förmodligen den rikaste borgaren i Veckelax.

Senare lyckades Frisenheim också personligen övertala en annan framstående affärsman, Jakob Johan Tesche, att flytta till Fredrikshamn. Tesche tillhörde en familj som varit framstående i Viborg redan på 1600-talet. Han flyttade till Åbo under kriget, blev rysk medborgare, och samlade på sig en stor förmögenhet. I Fredrikshamn blev han snabbt stadens mest mångsidige handelsman.

Under hösten 1722 började arbetena på att anlägga en ordentlig hamn och planeringen för ett fästningsbygge. Rådet gav uppgiften till en officer i flottan, schoutbynachten (konteramiralen) Peter Feif, bror till ombudsrådet Casten Feif, en av Karl XII:s förtrogna, som Frisenheim haft att göra med under kriget. Arbetena med hamnen påbörjades i början av november 1722, men fick snart avbrytas på grund av den ovanligt tidiga vintern.

Men redan innan dess hade den förste borgaren som flyttat in i Veckelax, Carl Govinius, på egen risk låtit ett fartyg med bland annat salt och tobak löpa in dit utan lots. Frisenheim ordnade så att Govinius slapp betala de vanliga avgifterna till staten och staden för fartyget.

När köpmännen fick igång sin verksamhet tynade allmogens olagliga inköpsresor till Viborg så småningom bort. Det illa medfarna Veckelax började blomstra och även de som inte hade stora förmögenheter kunde "förse sig med hus istället för att som hittills vistas i kalla och obekväma bodar."
Men om den nya stapelstaden verkligen skulle kunna överta det förlorade Viborgs roll, vilket både regering och riksdag hoppades på, så måste det till kraftfulla förmåner och frihetsår.

1723 fick Veckelax sina stadsrättigheter och döptes om till Fredrikshamn. De förmåner som den nya staden bestods var betydande: 15 års befrielse från tullar, kontributioner, mantals-, boskaps-, bakugns-, och båtmanspenningar. Samtidigt blev Fredrikshamn stapelstad, vilket innebar rättighet att bedriva import och export. Dessutom befriades staden från sjötullen för utländska fartyg. Det satte fart på affärerna – handelsmännen strömmade till och slog sig ner i Fredrikshamn som fått sitt namn efter kung Fredrik I.

Borgmästare Wittstock mottog privilegiebrevet för staden vid riksdagen i Stockholm och skyndade sig hem med glädjebudet. Den 30 augusti läste han upp det efterlängtade brevet för borgarna. Nästa dag dök landshövding Frisenheim upp tillsammans med sin landssekreterare Georg Malm och gratulerade Fredrikshamnsborna, och lovade dem sitt stöd i fortsättningen också. Nu tog inflyttningen fart på allvar och vid årsskiftet fanns 160 borgarfamiljer på plats.

Det dröjde inte länge förrän det kom reaktioner på de förmåner som Fredrikshamn fått. Det var borgarna i Stockholm som mullrade om den frihet från tobaksaccis som den nya staden fått. Snart skulle tobak från Fredrikshamn översvämma både Sverige och Finland, ansåg Stockholmarna. Falun, Gävle, Karlskrona, Nyköping och Visby sällade sig också till de missnöjda. Frisenheim engagerade sig givetvis till Fredrikshamns förmån i striden om tobaken.

Villmanstrand och Nyslott hade berövats sina stadsrättigheter och blev istället marknadsplatser under Fredrikshamn, som också fick den årliga räntan från ett flertal kronohemman i närheten av staden. Magistraten i Fredrikshamn var ansvarig för rättsskipningen i Villmanstrand.

Frisenheim hade visserligen i ett memorial försökt att få Villmanstrands status upphöjd till uppstad, vilka fick bedriva inrikes handel och sjöfart men saknade rätt att syssla med import och export, eftersom han beslutat att det skulle bli hans residensort. Detta ledde förstås till upprörda känslor i Fredrikshamn, och slutet på historien blev alltså att Villmanstrand blev marknadsplats.

Tack vare förmånerna växte Fredrikshamn snabbt. Handeln med tjära till utländska marknader ökade, och redan 1723 var inkomsten av den utrikes sjötullen i staden större än vad sjötullen i Helsingfors och Åbo drog in tillsammans. 1725 exporterades från Fredrikshamn inte mindre än 12 000 tunnor tjära. Stadens ekonomi var så blomstrande att borgarna där under missväxtåren på Frisenheims initiativ kunde hjälpa hövdingadömets befolkning med lån av både livsmedel och pengar. Hans idé gick bland annat ut på att handlarna i Fredrikshamn tullfritt skulle få köpa spannmål från Estland, som förskonats från missväxt, och sedan på kredit få sälja den till befolkningen. Han lovade rådet i Stockholm att hålla sin hand över saken, så att "den förmånen inte skulle komma borgaren utan landet till godo".

Ett annat bevis på Fredrikshamns välmående var att staden 1726 hade vuxit så att borgerskapet grundat en egen svensk församling. Problemet var bara att prästen som tjänstgjorde där också hade en annan socken att ta hand om. Han hann inte riktigt med kyrkan i Fredrikshamn, så församlingen uppvaktade Frisenheim för att få hans bistånd att utverka konsistoriets tillstånd att tillsätta en egen präst. Konsistoriet sade ja och församlingen utsåg en präst i Åbo, Johan Sipelius, till sin själasörjare.

Det var en fullträff. Borgarna i Fredrikshamn var mycket nöjda med Sipelius, "både med tanke på hans uppbyggliga lära och hans berömvärda leverne". Så nästa steg blev att verka för att Sipelius skulle få kunglig fullmakt. Frisenheim fick hjälpa till igen, och förklarade i ett brev till kungen Sipelius alla fördelar. Han fick sin fullmakt.

Församlingen skaffade först en prästgård till Sipelius, och sedan lyckades man snabbt, tack vare att de sista åren på 1720-talet varit mycket framgångsrika ur affärssynpunkt för den nygrundade staden, skaffa fram medel till en ny kyrka – Ulrika Eleonora-kyrkan, uppkallad efter drottningen. Den stod färdig redan i början av 1732.

Den nya kyrkan var en korskyrka, byggd av trä och omgiven av en kyrkogård vid det åttakantiga torget i stadens centrum. Byggnadens inre dominerades av en korsgång omgiven av bänkar på alla sidor. Hedersplatserna fanns där gångarna möttes och de var förstås reserverade för landshövding Frisenheim och hans uppvaktning. Där satt man nära predikstolen som fanns ovanför bänkraderna framför högra sidan av koret. Bakom Frisenheim satt borgmästaren, sedan rådmännen och de övriga handelsmännen.

Den djupt troende Frisenheim, som 30 år tidigare varit föreståndare för den tyska församlingen i Nyen, bidrog nu till den nya kyrkans utsmyckning genom de åtgärder som han så förtänksamt hade vidtagit innan han flydde från Nyen 1703.

Som vi minns hade Frisenheim lyckats rädda församlingens tre kyrkklockor och kyrkoskrudarna undan ryssarna. Han hade sett till att de på hans egen bekostnad fördes till Stockholm. Och nu var det dags att ta tillbaka dem igen. Frisenheim lyckades få kungens samtycke till att både klockorna och skrudarna skänktes till den nybyggda kyrkan i Fredrikshamn. De fyra klockor som tillhört den svenska församlingen i Nyen hamnade till slut också i Fredrikshamn. Tre av dem sattes upp i den svenska kyrkans torn och en av dem fick sin plats i stadens rådstuga.

Kyrkoherde Sipelius blev kvar som kyrkoherde fram till sin död 1737. Den nya kyrkans historia blev kort. Den förstördes när de svenska trupperna inför sin reträtt 1742 brände ned staden.

Fredrikshamnsborna var givetvis nöjda med stadens snabba utveckling. Men allt var inte frid och fröjd. Borgarna var missnöjda med att behöva inkvartera militärer i staden. Ett av deras argument var att Fredrikshamn kunde betraktas bara som en marknadsplats och inte som en stad. Ett märkligt resonemang med tanke på att staden fick sina privilegier 1723, och sedan dess hade undfägnats med många fördelar för att gynna tillväxten.

Borgarna framhöll att de övergett sina gamla hemorter och flyttat till en trakt i kris efter kriget för att hjälpa den utvecklas. De hade visserligen gynnats av skattelättnader och andra ekonomiska fördelar – men allt detta var inte tillräckligt för att täcka kostnaden för inkvarteringarna, menade de. "Våra privilegier inskränkas så att nästan all handel avstannar och all vår möda bara leder till undergång", skrev de till Frisenheim på hösten 1727.

Inkvarteringsplikten för Fredrikshamn började gälla 1724 och tre år senare hade garnisonen i staden utökats till 1 000 man plus officerare. Ett av skälen till borgarnas missnöje var just att garnisonen hade vuxit så att det blev väldigt många personer att inkvartera. Borgarna räknade ut att deras inkvartering av den utökade garnisonen kostade dem 14 000 daler silvermynt per år. Dessutom krävde nu de inkvarterade officerarna att de förutom själva inkvarteringen också hade rätt att få ved och ljus, något som borgarna å sin sida ansåg skulle bli alltför kostsamt.

Hittills hade de inte klagat över inkvarteringskostnaderna, skrev borgarna, men nu sedan befrielsen från tullavgifter för utländska fartyg i praktiken avskaffats så skulle "trakten förgås, handeln avstanna och vårt förskott löpa ut". De hade först tänkt skicka en delegation till Stockholm för att vädja om hjälp, men så ändrade de sig och uppvaktade istället Frisenheim med en begäran om att han skulle plädera för deras sak. Borgmästaren Friedrich Wittstock skrev också till honom och understödde borgarnas synpunkter.

Frisenheim vidarebefordrade efter viss tvekan borgarnas och Wittstocks brev till kungen, och denne skickade dem vidare till krigskollegiet, kommerskollegiet och kammarkollegiet. Slutresultatet blev att Fredrikshamnsborna fick ett statligt bidrag till hjälp för att täcka inkvarteringskostnaderna, men pengarna betalades inte ut förrän 1735.

Den svenska kronan var angelägen om att de utländska köpmän som handlade med Sverige skulle behandlas korrekt. Det var viktigt för att handeln skulle utvecklas på rätt sätt. Trots de svenska myndigheternas ansträngningar hände det att det kom klagomål från utländska handelsstäder om att deras skeppare hade avkrävts olagliga avgifter i de svenska hamnstäderna. På våren 1733 klagade staden Stralsund över att fartygschefer därifrån hade tvingats betala extra avgifter utöver tullavgiften när de anlöpt svenska städer.

Rådet klargjorde i tydliga ordalag för de ansvariga i rikets stapelstäder, residensstäder och befästa orter vad som gällde med de utländska handelsfartygen. Det var helt förbjudet att ta ut extra avgifter i form av pengar, spannmål eller andra varor av dem.

Frisenheim svarade – lite sårat – att han alltid varit angelägen om att till handelns befrämjande värna om sjöfararnas fri- och rättigheter. Han hade minsann alltid sett till att de inte blivit betungade med några olagliga avgifter. Det är den gamle handelsmannen vi hör – med egen erfarenhet av extra utlägg till myndighetspersoner av olika slag för att få nödvändig service i hamnarna. Han skrev att han inte trodde att några sjöfarare hade haft anledning till klagomål över olagligheter i hans län.

För att ytterligare förbättra ekonomin för de sjöfarande togs hamnavgifterna för både utländska och inhemska fartyg bort på våren 1733. Avgiften hade gällt alla ombord: skeppare, styrmän, matroser, skeppsgossar och passagerare.

Den enda vägen från Saimen, Villmanstrand och vidare sydvästut till den nya handelsstaden Fredrikshamn sträckte sig delvis genom områden som hade avträtts till Ryssland i freden i Nystad. Det var därför helt nödvändigt att bygga en ny väg, och Frisenheim tog sig an uppgiften direkt efter sin ankomst till Villmanstrand. Han hade varit med och byggt vägar förr – över de jämtländska och norska fjällvidderna 1718. Men det här var ett större projekt – det handlade om nio mil, bitvis i svår terräng.

Frisenheim var ju själv gammal handelsman och insåg hur viktigt det var för köpmän och bönder från till exempel norra Karelen att så snabbt och enkelt som möjligt kunna ta sig den långa vägen från Villmanstrand till Fredrikshamn, först till sjöss på Saimen och sedan på en bra landsväg. Den nya vägen var en förutsättning för att handeln i Frisenheims hövdingadöme skulle fungera.

Vägnätet i Finland var vid den här tiden mycket glest och primitivt. Den viktigaste vägen, Stora Strandvägen, gick från Åbo via Helsingfors till Viborg. En annan viktig väg var Oxvägen från Åbo till Tavastehus. De största vägarna var maximalt 4-6 meter breda, men de flesta var mycket smalare än så, och ofta i mycket dåligt skick. I det inre av landet var vägnätet ännu sämre, och i många trakter fanns bara stigar som enbart gick ta sig fram på till fots eller ridande.

Frisenheim lyckades få igång vägbygget 1722, och det fullbordades 1726. Den gamla vägen mellan Villmanstrand och Fredrikshamn var ungefär 14 mil lång, och när den nya var klar hade den sträckan förkortats till cirka nio mil – en avsevärd förbättring.

Men det var ett krävande projekt, framförallt för allmogen i området som gjorde alla de tunga jobben på vägbygget, och som dessutom redan var svårt plågad av hunger och sjukdomar eftersom det var missväxt både 1723, 1724 och 1725.
Frisenheim själv befann sig i Stockholm från hösten 1723 till hösten 1724 och han informerade rådet om vägbygget i december 1723. Vägbygget var ingen lätt uppgift, konstaterade han. Han visste precis hur plågad allmogen i hans län var:

"Förutom det att allmogen i mitt nådigast anförtrodda hövdingadöme, sedan Gud skänkt dem den glädjande freden, blivit mycket plågad av såväl den ryska genommarschen som den ogement omfattande fångskjutsen, samt uthuggandet av gränsen, som sträcker sig nära 50 mil, har dessutom en del av dem blivit använda att till handelns upphjälpande och tullens förökande röja upp en ny väg mellan Lappstrand och Fredrikshamn, eftersom den gamla vägen som är 14 mil lång kom att bli under ryssen."

Vägen byggdes i princip med människors och hästars muskelkraft: det fanns inga maskiner och inga motordrivna fordon till hjälp när den nya vägen mödosamt drogs fram "genom skogar, berg, dalar och moras." Den enda lättnaden kom när Frisenheim lyckades utverka 250 kilo krut som användes till att spränga bort sten med.

Arbetet gick tungt. Det utmattade arbetsfolket hade ingen annan kost än barkbröd att försöka mätta sig med, skrev den Östra kommissionen i en rapport. Allmogens insatser på vägbygget bestod av två perioder av dagsverken per år, och dessutom skulle en häst från gården vara med. För att gå i land med uppgiften lyckades Frisenheim få rådets godkännande att utöka arbetsstyrkan med 150 soldater ur Kymmenegårds läns infanteriregemente. Men det innebar nya problem. Det var allmogen som höll soldaterna med mat, och det blev en sådan börda att bönderna hellre arbetade själva på vägen än hade soldater i kosthållet.

Det var viktigt, skrev Frisenheim, att den nya vägen verkligen blev bra. När den var klar skulle mellan 20 000 och 30 000 foror om året rulla mellan Villmanstrand och Fredrikshamn med sina laster. På Frisenhiems initiativ försågs den nya vägen med en tullavgift. Han fick tillstånd att vid Martila gästgivaregård "eller något annat ställe som inte kan undvikas" sätta upp en sparbössa.

För alla som red eller hade en kärra med två hjul var avgiften ett öre silvermynt och för vagnar fick man betala två öre. Tullpengarna räckte till att årligen leja folk för dikning och underhåll av broar.

Vägbygget utlöste en storm av klagomål från både allmoge och ståndspersoner till Östra kommissionen. Dagsverkena på vägen skulle göras samtidigt som det var som mest att göra i jordbruket, vilket var extra betungande för den utmattade befolkningen. I Kymmenegårds härad var allmogen upprörd över att den nya vägen låg utanför deras härad och att de således inte skulle få någon nytta av den. De ville bli befriade från plikterna på den nya vägen för att istället kunna koncentrera sig på sin uppgift att underhålla de vägar som fanns i deras eget härad.

Frisenheim genmälde att han tillstod att vägbygget varit besvärligt för befolkningen, men att det var helt nödvändigt eftersom en lång sträcka av den gamla vägen numera låg i Ryssland. Ryssarna skulle säkert missköta underhållet av vägen, så att den blev svårframkomlig, och de enda som skulle tjäna på att de finska transporterna tog omvägen genom Ryssland var de nyblivna ryska medborgarna i Viborg.

De klagandes argument att de hade sina egna vägar inom häradet att sköta avfärdade Frisenheim med att de i flera år misskött den saken genom att försumma dem och låta dem förfalla. Frisenheims slutsats var att den stora allmännyttan med den nya vägen var viktigare än invånarnas i Kymmenegårds härads "bekvämlighet". Dessutom skulle vägbygget snart vara klart, och problemet upphöra.

Kommissionen skrev i sin rapport till rådet i december 1725 att det var så angeläget att den nya vägen blev byggd att alla hinder för dess färdigställande måste röjas undan. Ett av skälen var att de omfattande transporterna av tjära och hampa från Savolax och Karelen ut i hela riket via Fredrikshamn måste fungera utan hinder. Transporterna av andra viktigt varor, till exempel salt och tobak, kunde tack vare den nya vägen skötas utan den kostsamma omvägen in i Ryssland, vilket skulle ha blivit lönsamt för ryssarna.

Allmogen i de härader där vägen drogs fram fick någon ekonomisk lättnad genom att Frisenheim övertalade befolkningen i Savolax övre-, mellan-, och nedredels härader att bidra till finansieringen av vägbygget genom en årsavgift på åtta, fem, tre eller ett öre silvermynt per hemman. Två härader, Lappvesi och Kymmenegård, fick genom Frisenheims påtryckningar mot rådet en viss ersättning – 1 000 daler silvermynt – för arbetet med den nya vägen och den nya gränsens rågång. Som tack fick också alla de som medverkat i vägbygget tack vare Frisenheim 95 tunnor gryn och 30 tunnor korn att dela på.

Frisenheim var mycket stolt över den nya vägen, "Allmogens väg", som han kallade den. Rikets inkomster skulle öka tack var den, skrev han, och köpmännen var mycket nöjda eftersom den nya vägsträckningen var fem mil kortare än den gamla.

I januari 1723 sammanträdde riksdagen för första gången efter freden i Nystad. Frisenheim var kallad för att representera sin ätt. De enda giltiga orsakerna för att utebli var rikets tjänst, utlandsvistelse eller sjukdom.

Frisenheim hade mycket att göra i sitt hövdingadöme. Den 14 december 1722 skrev han till rådet och ursäktade sig. Han hade gjort sig beredd att anträda resan till Stockholm i god tid, "eftersom jag har den längsta vägen ville jag vara den förste som inställde mig." Han hade vidtagit diverse åtgärder för att hans omfattande arbetsuppgifter skulle fungera "i någorlunda god ordning" även i hans frånvaro.

Men så dök samtliga ryska gränskommissionärer upp för fortsatta förhandlingar om gränsfrågor, och de lät direkt förstå att de hade order att inte lämna Villmanstrand innan alla frågor var lösta. Det satte ett effektivt stopp för Frisenheims resa "eftersom jag inte kan lämna dem ensamma här, varigenom de lätt kunde få intrycket att man hade andra avsikter än att stödja harmonin i förhandlingarna, och därför med flit ville dra sig ifrån dem, trots att jag på alla sätt sökt bringa dem på andra tankar."

Frisenheim ville inget hellre än att ryssarna skulle ge sig iväg så att han kunde resa till Stockholm utan problem. Men det fanns också många andra angelägenheter som gjorde hans närvaro i Villmanstrand nödvändig, skrev han.

Det handlade bland annat om redovisning av medel från de områden som tillfallit Ryssland vid fredsslutet, och frågan om var svenskar som skulle evakueras från ryska områden kunde placeras.
Det var uppenbart att Frisenheim behövde en ersättare medan han själv var i Stockholm. Han föreslog själv att översten vid Savolax regemente Johan Carl Ramsay skulle fungera som stand-in, "eftersom denne är kunnig både i ryska språket och deras organisation". Rådet gick med på hans förslag.

Den 28 december 1722 rapporterade Frisenheim att de ryska gränskommissionärerna fortfarande var kvar, och att de ännu inte visat några tecken på att vilja ge sig iväg hemåt. Han försäkrade att han på alla sätt försökte "underhålla en god vänskap" med ryssarna.

Den 9 januari 1723 gav sig generalmajor Löven av till Stockholm, och Frisenheim hade all möda i världen att förklara för ryssarna att dennes avresa inte betydde att förhandlingarna var avbrutna. De ryska kommissarierna var mycket misstänksamma. De frågade skriftligen vad Löven hade för avsikt med resan, och underrättade tsar Peter om att han rest.

Ett par dagar senare, den 11 januari, skrev Frisenheim på nytt till rådet och konstaterade att han fortfarande ansåg sig förhindrad att resa till Stockholm just då – ryssarna hade återigen framhållit att de inte hade tsarens tillstånd att lämna Villmanstrand förrän på särskild order.

Ryssarna var som vi sett mycket misstänksamma när det gällde de svenska förhandlarnas resor. Men själva kunde de lämna förhandlingarna utan problem. I mitten av januari reste den ryske chefsförhandlaren överste Schuwaloff hem till Viborg några dagar. Han gjorde ingen hemlighet av vad han skulle göra därhemma, och det han berättade borde ha gjort Frisenheim och de andra svenska förhandlarna misstänksamma och nervösa: han skulle sätta några regementen i stånd så att de var helt marschfärdiga, och sedan skulle han komma tillbaka och stanna tills gränsförhandlingarna var klara. Svenskarna fick senare reda på att regementena var avsedda för Turkiet. Gränsförhandlingarna avslutades först i mars 1723 i Moskva, då en detaljerad gränstraktat upprättades.

Försvarsplanen för Finland byggde som vi sett på principen att den östra riksdelen måste kunna avvärja ryska anfall tills förstärkningar från Sverige kom fram. Det fanns olika uppfattningar om hur detta skulle åstadkommas. En del ansåg att försvaret måste byggas upp kring starka fästningar och en stark flotta. Andra ville satsa på armén.

Problemet med fästningsbyggen var att det tog mycket lång tid och krävde mycket stora resurser att bygga fullgoda försvarsanläggningar. Axel Löven var den som starkast pläderade för fästningsbyggen. Han ansåg att fästningar var helt nödvändiga stödjepunkter i försvaret. Två fästningar borde byggas vid sydkusten, ansåg han. Den ena skulle kombineras med en örlogsstation och den andra skulle bland annat fungera som samlingsplats för trupper och krigsmateriel som anlände från Sverige. Dessutom menade Löven att det borde finnas en örlogsstyrka i Saimen för att hindra ryska styrkor från att tränga fram till Finlands inre delar.

Brist på resurser gjorde att Lövens program inte kunde förverkligas. Planerna på att bygga fästningar i Villmanstrand och Fredrikshamn inskränktes så att slutresultatet blev jordvallar som inte var mycket till försvar.

De fyra stånden sammanträdde och röstade var för sig under riksdagarna. Ridderskapet och adeln höll sina sammanträden i Riddarhuset och det var där som Frisenheim representerade sin ätt 1723-1724.

Frisenheim hade haft för avsikt att anträda resan till riksdagen i Stockholm redan i december 1722. Men gränsförhandlingarna drog som vi sett ut på tiden, och han hade dessutom så många andra brådskande arbetsuppgifter i sitt hövdingadöme att han inte kom iväg till huvudstaden förrän på hösten 1723. Han blev kvar där ett år – till hösten 1724.

Vi vet inte säkert var Frisenheim bodde under sin Stockholmsvistelse. Kanske var lägenheten på Stora Nygatan, där Frisenheim bott innan han utnämndes till landshövding, kvar i familjens ägo – flera medlemmar av Frisenheims familj bodde ju i Stockholm.

Adoptivsonen Daniel var relativt nygift med Beata Christina Hiolman, vars far också bodde på Stora Nygatan. Daniel utnämndes till överauditör i finska armén i december 1724, och han dog den 4 oktober 1725 i Stockholm. Det är möjligt att Daniel och Beata bodde i lägenheten på Stora Nygatan när Frisenheim kom till Stockholm 1723.

Hans adoptivdotter Catharina som var änka och hennes 6-åriga dotter Catharina Elisabet Hueck kan också ha bott kvar på Stora Nygatan. Hon avled 1723 och den lilla flickan blev föräldralös. Både Catharina, hennes make Johan Hueck och deras lille son är begravda i Maria församling på Söder i Stockholm. Men vem tog hand om den lilla föräldralösa flickan Catharina Elisabet? En möjlighet är att hon följde med sin morfar Johan Henrik hem till Villmanstrand på hösten 1724.

De försvarspolitiska frågorna var bland de viktigaste när ständerna samlades: Sveriges nya läge – med nya gränser, med krigsmakt och ekonomi körda i botten – krävde en helt ny försvarsplan.

Man beslöt att tillsätta en defensionsdeputation som skulle förbereda alla viktiga försvarsbeslut. Bland dem som utsågs som medlemmar av deputationen fanns Frisenheim och fortifikationsdirektören Axel Löven, eftersom de "kunde bidra med bästa kunskap om försvaret av Finland". Problemet var bara bägge två fortfarande vi den tidpunkten var kvar i Finland, upptagna med gränsdragningsarbetet. Frisenheims och Lövens närvaro i bedömdes som så viktig att man beslöt skjuta upp konstituerandet av deputationen tills de kommit till Stockholm.

Men varken Frisenheim eller Löven dök upp i Stockholm, och när det gått en månad sedan beslutet om deputationen fattades hade lantmarskalken Sven Lagerberg tröttnat. Det hade gått två månader sedan riksdagens öppnande, och försvarsfrågorna var för viktiga för att kunna vänta längre.

I början av mars började deputationen sitt arbete. Antalet ledamöter fastställdes till 60, varav 24 från adeln, och 12 från vart och ett av de övriga stånden.

Deputationen sammanträdde för första gången den 13 mars med lantmarskalken Lagerberg som ordförande, och fastställde sina arbetsuppgifter i fem punkter:

1.  Om det är nyttigare för riket och dess försvar att dess största kraft och styrka ska bestå av lantmilis eller sjömakt.
2. Om kavalleriet i riket ska förbli så starkt som det nu är eller om på och vad sätt det till rikets bästa ska förminskas.
3. Om och hur reservkassor vid regementena ska upprättas.
4. Hur magasinen i riket nu för tiden är beskaffade och på vad sätt de ska utökas och inrättas.
5. Vilka fästningar som ska anläggas i riket och i vilket stånd de gamla och redan anlagda är.

I april tog deputationen itu med frågan om hur befästningarna i Finland skulle ordnas. Nu var Löven närvarande och han föreslog att huvudfästningen skulle byggas i Fredrikshamn, eftersom det var "den viktigaste platsen i hela riket". Det skulle ta flera år att bygga fästningen, och projektet skulle enligt Lövens beräkningar kosta upp emot en halv miljon daler silvermynt om året, bara i arbetskostnader.

Planen var bra, tyckte deputationen. Men det fanns inga pengar. Kanske skulle man kunna förverkliga projektet någon gång i framtiden. För tillfället fick det duga med en provisorisk lösning.

I den instruktion som rådet utfärdade efter fredsslutet fanns en entydig bestämmelse om var landshövdingarna i Finland skulle residera: "han ska ha sin ordinarie hemvist i den stad där landshövdingarna förr residerat, där han kan höra alla ankommande rättssökande och efter yttersta förmåga ge dem sitt ämbetes hjälp". 
Det var en regel som var helt verklighetsfrämmande i Frisenheims län. Residensstaden var av hävd Viborg – som nu låg i Ryssland. Då återstod bara en stad i länet, nämligen Fredrikshamn. Och där ville rådet att Frisenheim och hans administration skulle upprätta sin bas.

Men Frisenheim bosatte sig i Villmanstrand, och där blev han kvar. Han uppvaktade rådet om saken och lyckades utverka att den före detta staden, som numera var degraderad till marknadsplats under Fredrikshamn, officiellt utnämndes till residensort. Han hade många bra argument.

Fredrikshamn var helt olämplig som residensstad, slog Frisenheim fast. Staden låg vid gränsen till Nyland, och invånare från Karelen som hade något ärende till residenset om det låg där måste resa 50-60 mil. Det var ett av skälen till att Frisenheim hade placerat sig i Villmanstrand. Dit hade alla medborgare i Nyslott och Karelen närmare väg, och dessutom kunde de resa med båt "och således med mindre omkostnad kunna söka hjälp och bistånd." Om residenset fanns i Fredrikshamn måste de först resa sjövägen till Villmanstrand och sedan vidare nio mil på landsvägen.

En annan fördel med Villmanstrand var närheten till den ryska gränsen, det var bara ett par mil dit. Frisenheim fanns på så sätt nära till hands när skrivelser och tjänstemän från de ryska myndigheterna anlände. Det var också lättare för honom att ha grepp om vad som hände vid gränsen än om han befann sig i Fredrikshamn.

Han bombarderade rådet med argument och fakta om Villmanstrands förträfflighet: många handlare, allehanda arbetsfolk såsom formän, timmermän, och tjärkontrollanter hade slagit sig ner där; där fanns två tullstationer, en för inrikestullen och en gränstull; i landshövdingens följe hade landssekreteraren, landskamreren, landsräntemästaren och andra tjänstemän flyttat dit med sina hushåll. Gränstvisterna med Ryssland kunde bäst lösas i Villmanstrand tack vare dess närhet till gränsen. Det var i själva verket omöjligt att tänka sig någon annan residensort än Villmanstrand, ansåg Frisenheim.

Rådet tog uppenbarligen intryck av hans argument för det något självsvåldiga valet av residensort – han fick stanna kvar där. Men så sent som på sommaren 1724, tre år efter utnämningen till landshövding och två år efter att han installerat sig i Villmanstrand var han fortfarande inte säker på hur det skulle gå.

För säkerhets skull hade Frisenheim 1723 låtit bygga ett residens i Fredrikshamn också – om han skulle tvingas flytta. Det var stadens första offentliga byggnader: två hus, ett större och ett mindre bostadshus med gavlarna mot det åttakantiga torget, och några ekonomibyggnader. Frisenheim använde residenset då och då när han vistades i Fredrikshamn, men sålde det till staden 1727, då Kungl. Maj:t slutgiltigt bekräftat att det var Villmanstrand som var residensort. Det större huset användes länge som rådhus.

Frisenheim fick stanna, men han var inte lika framgångsrik i sin kamp för att ge Villmanstrand stadsrättigheterna tillbaka – efter ett par hundra år som stad hade privilegierna dragits in 1683. Förslaget om nya stadsrättigheter, att Villmanstrand skulle "äga namn av stad och förses med en egen magistrat", behandlades av 1726-1727 års riksdag, men avslogs. Det enda Frisenheim fick igenom var att Villmanstrand fick en egen kämnersrätt, som var underställd Fredrikshamns rådstugurätt.

Frisenheims PR-kampanj för Villmanstrand till trots var det en liten ort. År 1724 fanns där bara 228 personer mantalsskrivna och 1727 var siffran 213. Bland dem fanns 19 handelsmän, en gästgivare, en glasmästare, en skräddare, ett par skomakare, en hökare, tre snickare, drängar, pigor och gesäller, samt Frisenheims hushåll och stab som omfattade över 30 personer.

Det gynnade Fredrikshamn växte däremot snabbt. År 1722 var antalet mantalsskrivna invånare 140, och 1727 hade siffran stigit till 441.

Andra städer i både Sverige och Finland ogillade alla de förmåner som Fredrikshamn fått. Borgarna i Helsingfors beklagade sig för Östra kommissionen, och även Stockholms borgerskap protesterade. Framförallt var det tullfriheten för utländska fartyg som irriterade andra hamnstäder. Invånarna i Fredrikshamn fick också 15 års frihet från alla skatter, inklusive den senaste extraskatten den så kallade löne- och betalningsavgiften som utgick med ett visst belopp per person.

Frisenheim försökte visa att det var orimligt att Villmanstrand inte fick vara uppstad. Ett av hans argument var att de bönder som reste med sina varor från Savolaks och Karelen till Fredrikshamn passerade Villmanstrand. Därifrån var det flera mil närmare till Viborg än till Fredrikshamn. Bönderna skulle säkert frestas att ta av till Viborg för att sälja sina varor där, speciellt som betalningen för till exempel en tunna tjära var mycket bättre där än i Fredrikshamn. I Viborg kunde man få ut så mycket som 14-15 daler per tunna.

Men Villmanstrand låg "bekvämligare till för lantmannen" och dit skulle bönderna säkert föra sina varor om orten blev uppstad. En annan poäng var att de ryska tjänstemän som skulle stationeras i byarna vid gränsen inte skulle få "tillfälle att locka allmogen över gränsen".

All handel med Karelen och Savolaks bedrevs dessutom i Villmanstrand, och därmed måste köpmännen transportera alla uppköpta varor därifrån till Fredrikshamn för att de sedan kunna säljas till andra platser. På samma sätt måste de varor som handlarna ville sälja åt bönderna transporteras från Fredrikshamn till Villmanstrand. Transporterna kostade pengar, och dessutom måste köpmannen betala tull för godset flera gånger, eftersom det inte på de lagstadgade åtta "liggedagarna" kunde transporteras hela den åtta-nio mil långa vägen. Dessutom kunde det tunga godset bara transporteras vintertid när det var slädföre.

Frisenheim underströk att hans förslag inte skulle föra med sig några nackdelar för Fredrikshamn. Stadens handel skulle tvärtom komma att växa om den blev stapelort för en uppstad.
De som protesterade mot att Fredrikshamn gynnades hade ingen framgång. Riksdagen 1726-1727 beslöt att staden skulle få behålla sina förmåner. Skälet fanns på andra sidan den ryska gränsen – Viborg som ju var en rysk stad sedan 1721. Riksdagen var angelägen om att Fredrikshamn "skulle kunna balansera handeln på den sidan, så att den inte helt dras till Viborg".

En blick på "handelsbalansen" mellan städerna i riket ger en bra bild av deras olika betydelse. År 1723 uppgick Fredrikshamns inkomster av den stora sjötullen – dvs utlandstullen – till 12 000 daler silvermynt, Helsingfors fick in 5 300 och Åbo 3 600. Gränstullen i Villmanstrand uppgick till 1 600 daler. Sjö- och gränstullarna i Finland inbringade alltså tillsammans drygt 20 000 daler silvermynt, medan tullarna i Sverige drog in drygt 700 000.

Under ockupationen hade den ryska valutan varit den dominerande i Finland. Regeringen beslutade efter freden i Nystad att ryska pengar inte längre skulle tas emot vid skatteinbetalningarna efter den sista december 1723. Men de ryska mynten var så allmänt förekommande att beslutet inte kunde följas i praktiken. Både ryska silver- och kopparmynt var gångbara i fortsättningen också. I Frisenheims hövdingadöme var det dessutom så att de ryska mynten blev allt vanligare allt eftersom handelsförbindelserna mellan Finland och Ryssland ökade.

Så sent som 1730 skrev Frisenheim till regeringen att det i hans län i stort sett inte fanns några andra mynt än de ryska – det var helt nödvändigt att ta emot skatteinbetalningarna i rysk valuta. Regeringen beslutade till sist att de ryska silvermynten skulle vara gångbara i fortsättningen också, men till ett lägre värde. Ryska kopparmynt skulle kronan däremot inte ta emot från och med år 1732.

Frisenheim var mån om kyrkorna i sitt län. Det fanns inga resurser till återuppbyggnad, restauration eller andra investeringar som behövdes efter det förödande kriget. Men Frisenheim gjorde vad han kunde. På sommaren 1723 fick han veta att klockorna i Sordavala, som låg vid Ladogas nordspets och blivit ryskt vid fredsslutet, hade tagits ned och flyttats till en säkrare plats innan ryssarna kom. Klockorna var nu nedgrävda på kyrkogården i Rantasalmi, några mil nordväst om Nyslott.

Det var otänkbart att återbörda klockorna till Sordvala eftersom det numera låg i Ryssland, och på kyrkogården i Rantasalmi gjorde de ju ingen nytta. Men i Villmanstrands kyrka var klockorna dåliga, så varför inte flytta de nedgrävda klockorna dit.

Frisenheim skrev till rådet och bad om tillstånd. Han underströk att Villmanstrand var en gränsort och att kyrkan därmed borde vara rikare utsmyckad än kyrkorna längre inåt landet.

Invånarnas utblottade tillstånd tålde inte att man skaffade nya klockor. Dessutom var det så att många ingermanländska flyktingar hade slagit sig ned i Villmanstrand, och de hade tidigare skänkt varjehanda utsmyckningar till kyrkorna i Ingermanland, saker som blivit kvar där.

Rådet sade ja till Frisenheims begäran och klockorna flyttades till Villmanstrand.

Frisenheim hade liksom de andra landshövdingarna i riket till uppgift att hålla uppsikt över kyrkan i sitt län. Prästerskapet och de kyrkliga myndigheterna var satta under hans kontroll, och han skulle övervaka att prästerna förkunnade den rätta läran.

Detta ansvar för kyrkan går inte att förringa: på Frisenheims tid var det kyrkan som dominerade samhällslivet och den bedrev tillsammans med staten en nitisk fostran av befolkningen. Rikets invånare skulle vara goda lutheraner och kyrkobesökare. Budskapet var en blandning av skrämsel och hoppfullhet.

Men trots överhetens ständiga ansträngningar var det sällan lugn och ro under gudstjänsterna: folk som hade lång väg till kyrkan tvingades gå upp tidigt och sov och snarkade i sina bänkar, berusade bybor väsnades, andra satt och pratade med varandra, en del gick ut för att se till sin hästar, ungdomar störde, och på kyrkogården bökade hundar och grisar i marken. Brännvinsförsäljning var vanlig.

Kort sagt: trots kyrkans makt över folket var det svårt att skapa någon riktig ordning under gudstjänsterna.

Men kyrkan sysslade inte bara med folkets tro. Den var också statsmaktens viktigaste informationskanal ut till medborgarna: predikstolarna var den tidens viktigaste massmedium – från dem spreds lagar och förordningar – och propaganda – till folket. En vanlig söndag kunde det ta prästen en halvtimme att läsa upp alla meddelanden: alltifrån regeringens till landshövdingens och kronofogdens kungörelser i vitt skilda ämnen.

Kyrkorna var också en del av rättsväsendet: vid varje kyrka fanns en skamstock som lagbrytare dömdes att sitta i och där de tvingades stå ut med kyrkobesökarnas spott och spe.

På hösten 1727 fick Frisenheim order från Stockholm om att ett exemplar av varje förordning som skickades ut skulle finnas kvar i varje kyrka. Distributionen gick till så att centralmakten skickade ut ett tillräckligt antal exemplar till landshövdingen, som sedan hade att sköta distributionen till kyrkorna och de tjänstemän i länsförvaltningen som berördes.

Ett speciellt problem för spridningen av överhetens information i Finland var språkförbistringen. Dekreten var skrivna på svenska, men befolkningen i Frisenheims län talade bara finska. Det blev ett drygt jobb för prästerna att översätta kungörelserna, och misslyckades de så fick det till följd att befolkningen svävade i okunnighet om de beslut som fattats.

Frisenheim tillträdde sina dubbla befattningar som landshövding och "överlandshövding" i oktober 1721, och när han äntligen kom iväg till riksdagen i Stockholm på hösten 1723 hade han haft dem i två år. Några månader senare, den 9 december, sammanfattade han de två årens arbete med specialuppdraget att leda Sveriges återtagande av Finland i ett "Underdånigt Memorial" till rådet.

Inledningsvis konstaterade Frisenheim att han "med all möjlig flit och efter yttersta förmåga" sökt genomföra de uppgifter som anbefallts honom. Men arbetet hade "varit av sådan vikt och beskaffenhet att de fordrat en daglig och vidlyftig korrespondens, och därför inte kunnat slutföras förrän några månader före min avresa."

Specialuppdraget hade alltså tagit två år att slutföra, och nog verkar det, av Frisenheims formuleringar att döma, som om det var tyngre och mer tidsödande än han anat.

De finska regementen som seglat från Rådmansö i oktober 1721 hade kommit fram till Finland före de nytillsatta landshövdingarna och deras staber, konstaterade Frisenheim. Men han hade trots det kunnat ordna så att förbanden efter debarkeringen i god ordning genom prästerna och tjänstemän som tillsatts av ryssarna blivit förlagda i hela Finland.

Frisenheim hade hjälpt en del rusthåll i Åbo, Björneborgs och Nylands län som farit illa under kriget med lån av förnödenheter ur magasinen. Han undrade nu om han skulle se till att lånen betalades tillbaka, eller om rådet ville efterskänka skulden. Rådet beslutade enligt en marginalanteckning att låta återbetalningarna anstå tills vidare.

Beträffande den ryska evakueringen av Finland kunde Frisenheim rapportera att den var slutförd. Det hade fallit på hans lott, skrev han, att till gränsen transportera all rysk ammunition och proviant som ryssarna lämnat efter sig och som det enligt fredsavtalet var Sveriges sak att förpassa till gränsen.
Frisenheim hade också sett till att en del gamla fartyg med tillhörande redskap som ryssarna lämnat efter sig blev sålda.

Detta hade krävt vidlyftiga brevväxlingar med ryssarna och dragit ut på tiden så att det inte var klart förrän på hösten 1723.

En annan förhandling som Frisenheim hade genomfört med ryssarna handlade om spannmål. Han hade för den svenska kronans räkning köpt all den säd som lämnats kvar i den ryska ockupationsmaktens magasin i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Nyslott och Österbotten till det lägsta pris som han lyckats komma överens med ryssarna om. Sammanlagt rörde det sig om cirka 11 000 tunnor spannmål som bytte ägare.

Frisenheim kanske svåraste uppgift under tiden som "överlandshövding" var att hjälpa alla de krigsfångar som kom från Ryssland vidare västerut, till Sverige. Hur många det handlade om går inte att reda ut – men en siffra att lägga på minnet är att enbart i samband med slagen vid Poltava och Perevolotjna togs 23 000 svenskar tillfånga.

Det var så mycket svårare, skrev Frisenheim, eftersom han inte hade några medel till ändamålet. Räddningen blev två framstående köpmän i Stockholm, bröderna Abraham och Carlos Grill. Abraham hade under hela stora nordiska kriget av patriotiska skäl och utan tanke på någon vinst lånat ut stora penningsummor till staten.

Men det var inte staten som lånade pengarna den här gången, utan Frisenheim personligen. Sedan var det bara för honom att vänta på att staten skulle betala tillbaka sin skuld till honom, så att han i sin tur skulle kunna betala bröderna Grill.

Rådet godkände ett förslag från Frisenheim som innebar att han fick driva in skatter som kronan fortfarande hade innestående hos allmogen för att finansiera kostnaderna för de hemkommande fångarna. Han var noga med att påpeka i sin rapport att han sett till att "de oförmögne" inte drabbades för hårt av skatteuttaget, och att alla slags fusk bekämpades.

Anledningen till att Frisenheim var beredd att ta till sådana extraordinära metoder för att få iväg fångarna till Sverige var att han annars skulle vara tvungen att länsa magasinen i Finland på förnödenheter för att hålla dem vid liv. Dessutom skulle inkvarteringen av fångarna ha blivit en svår börda för den finska allmogen.

Fortsätt läsa…

…eller gå till innehållsförteckningen.