"Eftersom han nu som nämnts således haft både, flit, möda och förmögenhet osparda till sin överhets och sitt fäderneslands tjänst, och därigenom visat sin uppriktiga nit, trohet och välmening för det allmänna bästa, är vi alldeles säkra på att han även hädanefter skall fortfara med detta."

(Ur sköldebrevet då Frisenheim upphöjdes till friherre 1727)

Frisenheims nya vapen var en utveckling av det gamla. Två sköldhållare har kommit till: ett par lodjur som står på ett postament. Skölden kröns av ett par friherrliga kronor ovanpå tornerhjälmar. Symbolerna för köpmanskap, krig och fred, det vill säga merkuriestaven, svärdet och olivkvisten går igen från det ursprungliga vapnet. På skölden finns också landskapet Savolax vapen, armborstet (delar av Savolax ingick ju i Frisenheims hövdingadöme). Tre silverfärgade kulor på ett av sköldens fält kan möjligen syfta på Frisenheims insatser för krigsmakten. Fältet med muren belagd med silverfärgade kulor går igen från Frisenheims ursprungliga vapen och syftar troligen på hans födelsestad Nyen.

På hösten 1724 kom Frisenheim tillbaka till Villmanstrand efter nästan ett års vistelse i Stockholm. Det var den sista gången han besökte Stockholm. Han blev kallad till fler riksdagar, men lyckades undvika dem – det var alltid med tydlig motvilja han under åren som landshövding lämnade sitt län. Han hade för mycket att göra på hemmaplan, helt enkelt.

Inte ens det faktum att han upphöjdes till friherre i augusti 1727 och att han därmed grundade en ny adelsätt, den friherrliga ätten Frisenheim, fick honom att resa till Stockholm och Riddarhuset. Han introducerades samma år som friherre och fick därmed politisk rösträtt för den nya ätten, en rätt som han alltså aldrig utnyttjade.

Nej, efter hemkomsten från Stockholm på hösten 1724 var det "business as usual" – Frisenheim stannade plikttroget i sitt hövdingadöme och skötte dess angelägenheter fram till sin död 13 år senare.

I början av 1725 fick Frisenheim en ny våg av hemvändande fångar att ta hand om. Under ockupationen hade med hjälp av de svenska myndigheterna 4 000 finska bönder förts till Ryssland. Vid årsskiftet 1724-1725 var de fortfarande kvar i Ryssland – de som hade överlevt – och det var bara runt 500. Nio av tio hade alltså dött under fångenskapen.

Frisenheim fick i januari 1725 veta att de 500 bönderna skulle friges och att de förts till Sankt Petersburg tillsammans med ungefär 150 svenska soldater. Alla skulle komma till Frisenheims län, där det var hans uppgift att ta hand om dem.

Han började omedelbart förbereda mottagandet; de skulle ha mat och logi, och de skulle så snabbt som möjligt slussas vidare till sina hemorter. Varje dag som de blev kvar innebar en belastning för länet: invånarna led redan svårt av den missväxt som varat i tre år.

Frisenheim frågade rådet vem som skulle betala för de frigivnas underhåll: staten eller de frigivnas släktingar. Han fick utan problem Statskontoret att stå för kostnaderna. När fångarna anlände, 443 bönder och 135 soldater, upprättade han listor över var de hörde hemma, försåg dem med mat eller kontanter i förhållande till den sträcka de hade att tillryggalägga, och skickade iväg dem hemåt. Soldaterna sändes hemåt i små grupper, för att de inte skulle ställa till oroligheter i bygderna. De bevakades av kronobetjänter till gränsen av de län där de hörde hemma.

De frigivna bönderna fick sitt underhåll i kontanter, och sedan ordnade Frisenheim så att de fick köpa mat billigt av borgarna i Villmanstrand. Underhållet av de frigivna bönderna kostade enligt Frisenheims bokföring kronan 526 daler silvermynt, en dryg daler per man alltså.

Alltihop verkar ha gått utan problem, men så var ju Frisenheim också en mästare på att förse folk med mat och andra förnödenheter. Att ordna underhållet för en kort tid åt 578 personer måste ha framstått som en lätt uppgift för honom, jämfört med att livnära hela den finska armén under långa och svåra tider.

Svenska fångar fortsatte att droppa in över gränsen i åratal. För en del av dem som återvände var inte problemen slut ens när de lyckats lämna Ryssland. År 1729 kom smeden Jacob Bryggman tillbaka till Finland efter många år i Ryssland. Men han var inte i säkerhet. Överkommendanten Ivan Schuvaloff i Viborg krävde att de svenska myndigheterna skulle efterlysa honom och utlämna honom till Ryssland. Orsaken var att Bryggman enligt Schuvaloff olovligen hade avvikit från Viborg – han hade avlagt trohetseden till den ryska kronan, och därmed var han rysk medborgare. Dessutom hade han lämnat sin hustru kvar i Viborg.

Frisenheim vidarebefordrade efterlysningen av Bryggman till de andra landshövdingarna, och det resulterade i att denne hittades i Uleåborg. Magistraten där förhörde Bryggman och fick veta att han var född i Uleåborg, att ryssarna fängslat honom och fört bort honom under kriget när han var tio år gammal. Efter fredsslutet ansökte han förgäves om tillstånd att få lämna Ryssland. I stället tvingades han till arbete och att avlägga trohetseden. När han fick chansen rymde han "av kärlek till sina fäders ort" och lyckades ta sig tillbaka till Uleåborg.

Enligt fredstraktatens fjortonde paragraf skulle bägge sidors krigsfångar, där alla som förts bort under kriget också räknades in, omedelbart friges. Det stod var och en av dem fritt att antingen bli kvar eller resa till sitt hemland.

Mot bakgrund av vad man nu visste om Bryggmans öde gav rådet i slutet av november Frisenheim order om att avslå alla vidare krav från Schuvaloff om att få Bryggman utlämnad. Men det skulle ske "med gott manér", påpekade man för säkerhets skull.

Frisenheim instruerades dessutom om att han i fortsättningen skulle informera rådet när det kom fler krav från ryssarna om utlämning av folk, innan han skickade ut efterlysningar. I själva verket hade han redan haft flera fall som liknade Bryggmans och Frisenheim hade skött dem så att ingen hade blivit utlämnad.

Tsar Peter blev bara 52 år. Han efterträddes av sin

gemål Katarina.

Den 31 januari 1725 slog nyheten ner i det Frisenheimska residenset i Villmanstrand: Tsaren är död! Det hade tagit den sensationella uppgiften tre dagar att ta sig de knappt 20 milen från Sankt Petersburg till Villmanstrand: Peter hade avlidit den 28 januari, klockan sex på morgonen. Han hade levt ett hårt och vilt liv. Han var bara 52 år när han dog, men ändå en sjuk och utbränd man. Han hade inte utnämnt någon tronföljare. Men frågan löstes snabbt: hans gemål, den 42-åriga kejsarinnan Katarina som varit hans medregent under de sista åren, besteg tronen.

När Frisenheim fått reda på att tsaren var död skrev han omedelbart ett brev till rådet i Stockholm och berättade vad som hänt. Han skickade iväg skrivelsen direkt, inte med den vanliga posten, utan med en kurir. Den som fick ta sig an uppdraget att så snabbt som möjligt ta sig den långa vägen till Stockholm i vinterkylan var adjutanten vid Karelska dragonkåren, Paul Hentzius.

För att rådet skulle få veta nyheten genom Frisenheims brev utan att först nås av obekräftade rykten uppehöll han den ordinarie posten i Villmanstrand ett dygn. På så vis skulle kuriren Hentzius säkert hinna fram först.

Peter var den förste ryske härskare vars död Frisenheim rapporterade om, det skulle bli två till. Hur han fick veta att tsaren dött vet vi inte. Men uppenbarligen hade han byggt upp ett underrättelsenät som sträckte sig ända in i den ryska huvudstaden. "Jag har vidtagit sådana åtgärder här vid gränsen att jag blir informerad så snart något märkvärdigt händer," avslöjade han.

Tsaren var död – vad skulle hända nu? Någon information från myndigheterna i Sankt Petersburg kom inte, så Frisenheim visste inte. Han var "övertygad om intet var att befara från den ryska sidan", men ville ändå gardera sig mot oroligheter längs gränsen. De strövpartier som tidigare ställt till med problem kunde mycket väl ta tillfället i akt att återuppta sin verksamhet.

Villmanstrand var "en tämligen öppen ort", skrev han. Det var bäst att höja säkerheten, med tanke på de tillgångar som fanns där. Inte minst residensets ränteri, där alla pengar från kronans uppbörder förvarades. Lösningen blev att Frisenheim förstärkte den 70 man starka garnisonen med 50 man. Det gällde att vara försiktig, menade han, och vara beredd att bemöta strövpartier, men samtidigt undvika allt som kunde irritera ryssarna.

Några ytterligare nyheter hade inte kommit från Sankt Petersburg, konstaterade Frisenheim den 5 februari. Det var inte så konstigt eftersom staden var stängd – ingen fick lämna den. Det enda han visste att berätta var att tsaren utsett sin gemål till tronföljare. Det hade framgått av "en publikation som anlänt till Viborg." I början av mars rapporterade Frisenhem lättad att allt var i "stillhet och ro" vid gränsen, några incidenter i form av attacker av strövpartier hade inte förekommit.

Det är lätt att föreställa sig adelsmän och makthavare på Frisenheims tid som extremt gynnade – rika, arroganta och försedda med alla slags förmåner. Det är en bild som inte alltid stämmer, framför allt inte i stormaktstidens slutskede. Många av de adliga familjerna levde i små omständigheter och hade svåra problem med ekonomin. Frisenheims gamle vapendragare general Armfeldt, som också var född i Ingermanland, plågades ända till sin död av ständiga ekonomiska bekymmer.

Armfeldt bosatte sig efter kriget i Finland. Han bodde först på sin egendom Isnäs i Pernå socken, och flyttade sedan till överstebostället Liljendal i socknen med samma namn några mil nordost om Borgå. Där slog han sig ned med sin stora familj – hans hustru Lovisa hade fött 20 barn och många av dem bodde fortfarande hemma.

Armfeldt var 55 år gammal när han och familjen flyttade från Sverige till Liljendal i slutet av 1721. Ett par år tidigare hade han tackat nej till uppdraget som landshövding i Viborg, ett ämbete som han inte kunnat tillträda eftersom Viborg tillfallit Ryssland i freden i Nystad. Inte heller blev han landshövding för det nya län som organiserades efter fredsslutet. Den uppgiften gick som vi vet till Frisenheim.

Armfeldt ville bara åta sig uppgifter som var rent militära. Han blev kvar som chef för sitt gamla regemente, Nylands infanteri. År 1731 utnämndes han till friherre, och 1734 blev han som 68-åring överbefälhavare för Finland.

Liljendal var Armfeldts tjänstebostad, och det innebar att han hade full brukningsrätt och att han uppbar kronoskatten från några andra hemman. Armfeldt ägde dessutom själv flera stora gårdar. Isnäs i Pernå socken hade han köpt redan 1714 för 3 350 daler, och 1723-1724 köpte han ytterligare tre gårdar i närheten av Isnäs.

Regementschefen och storgodsägaren Armfeldt fick arbeta hårt de kommande åren. Han satsade mycket pengar och mycket möda på det illa medfarna Liljendal med åtta tillhörande hemman som hade plundrats och skövlats av ryssarna. Både byggnader, åkrar och ängar var i bedrövligt skick.

Armfeldt finansierade köpen av sina gårdar genom att låna pengar. En gissning är att hans gamle vän Frisenheim var en av hans kreditorer. Den gamle generalen ägde stora jordarealer, men hade trots det alltid svårt att få verksamheten som jordbrukare att gå ihop – han led en ständig brist på kontanter.
Ett av skälen till att Armfeldt liksom alla andra lantbrukare i Finland hade det svårt var den rad av år med missväxt som inträffade på 1720-talet.

I april 1725 fick Armfeldt i uppdrag att förrätta mönstringar av trupper i Villmanstrand, Fredrikshamn och Nyslott. När han kom till Villmanstrand uppvaktade han Frisenheim som han trodde hade fått en utbetalning från Stockholm för att täcka skjutskostnaderna under den fortsatta mönstringsresan.

Men Frisenheim hade inte fått någon sådan utananordning, och Armfeldt själv hade inga kontanter. Lösningen blev att han fick ett förskott av Frisenheim, som sedan skrev till rådet och såg till att den panke generalen fick sina pengar.

Det var inte bara Armfeldt som hade det svårt. Hela den svenska krigsmakten, inte minst den finska armén, var i ett eländigt skick efter det långa kriget. På våren 1725 fick Frisenheim order från Stockholm att se till att de många vakanserna i regementena i hans län, Kymmenegårds läns regemente, Karelska dragonkåren som bildats av Karelska kavalleriregementet, och Nyslotts regemente till fot, kompletterades så att det inte skulle finnas mer än 100 vakanser i varje regemente.

Det var officerarna som kom med ett förslag till lösning genom en förändring i roteindelningen. I en del rotar fanns fyra gårdar kvar efter kriget, men i andra bara en gård. Den nya indelningen innebar att en rote skulle bestå av en blandning av förmögna, mindre förmögna och utblottade gårdar. På så sätt skulle "varje rote få känna lika tyngd" och verkligen vara i stånd att underhålla en soldat.

På hösten 1726 hade Kymmenegårds läns regemente fortfarande tre oindelade kompanier. Frisenheim löste problemet genom att förlägga de tre kompaniernas gemena och korpraler på vakanta rotar. Annars hade de måst få sin mat från förråden, som då skulle ha blivit helt tömda, enligt Frisenheim. Det hade också blivit kostsamt att inkvartera dem på husmanskost hos allmogen, vilket dessutom rådet hade förbjudit. Men nu hade alltså underhållet ordnats till de gemena och korpralerna utan att det kostade staten något, och utan att rotarna belastades med "förtryck eller tvång".

Men för trumslagare och profosser i de oindelta kompanierna var situationen värre. De var inte inroterade utan hade indelt lön, som de inte fick ut eftersom de var borttagna ur staten. De uppvaktade Frisenheim och berättade om sitt elände för honom. De hade på två år inte fått den ringaste lön eller underhåll. En av dem hade råkat i sådan misär att han till slut tvingats rymma, men de fem återstående framhöll att de hellre skulle gå under än att ta till ett sådant oråd. De vädjade till Frisenheim att han av medlidande skulle hjälpa dem med mat, så att de åtminstone överlevde. Han löste situationen genom att övertala några oindelta hemman att ta hand om de fem soldaterna.

I Savolax och Nyslotts regemente till fot fanns soldater som hörde till öde rotehemman, och som efter kriget placerats på garnisons- och fortifikationsstaten i Frisenheims län. Men nu måste de tas bort från den eftersom garnisonerna var kompletta genom att rekryter från Österbotten satts in.

Länet hade farit så illa i kriget att inte mindre än 600 hemman, vilket motsvarade 200 rotar, var helt öde eller hade blivit frihetshemman. Kvar i länet fanns 800 fungerande rotar.

Nu föreslog Frisenheim att de 27 soldater som tillhörde ödehemman kunde användas i garnisonstjänst och fortifikationsarbete på kronans bekostnad tills fler rotar satts i stånd. Rådet godkände alla hans förslag och åtgärder.

Ett symtom på kristillståndet inom krigsmakten var att deserteringar var vanliga, framförallt i de värvade regementena. De soldater som rymde tog ofta med sig både gevär och mundering, och trots att de efterlystes var det sällan som någon blev fast och återförd till sitt regemente.

På hösten 1731 skickade Frisenheim på rådets uppmaning ut order till alla kronobetjänter, länsmän, gästgivare och hela allmogen att noga hålla uppsikt efter löskekarlar och rymlingar som kunde uppehålla sig eller stryka fram i länet, med eller utan giltiga pass.

Frisenheim underströk att "ingen måtte understå sig att hysa, härbärgera eller hjälpa sådana karlar". Och till rådet poängterade han att han alltid sett till att de som hyst rymlingar eller hjälpt dem hade blivit straffade.

Frisenheim tvingades informera rådet om att organiserandet av dragonerna drog ut på tiden över sommaren. Det fanns flera orsaker – dels var det svårt att få tag på rusthåll som klarade de krav som ställdes, och dels satt skvadronens chef överstelöjtnant Georg Albrekt von Stockman i fängelse.

Han hade råkat i tvist med en officerskollega, majoren Torsten Torwigge vid Kymmenegårds regemente. Tvisten löstes genom att de två duellerade i Fredrikshamn den 10 juni 1725. Det blev en ödesdiger uppgörelse – Torwigge miste livet för von Stockmans hand och denne avsattes från sin tjänst och dömdes till döden. Han lyckades senare rymma och försvann över gränsen till Ryssland.

Duelldramat hade sannolikt samband med de ordningsproblem som fanns vid garnisonen i Fredrikshamn. Garnisonens uppgift var ju att skapa trygghet för Frerikshamnsborna, men så blev det inte: det förekom ständiga gräl, slagsmål och dueller, både militärer emellan och mellan stadsborna och militärerna.

Frisenheim såg allvarligt på situationen och det var delvis därför han vistades i Fredrikshamn nästan hela sommaren. Hans ingripande och tillsättandet av en ny garnisonschef tycks ha förbättrat situationen, även om det förekom incidenter i fortsättningen också. Vid ett tillfälle råkade den rike – och koleriske – handelsmannen Jakob Johan Tesche i slagsmål med ett par soldater. Det slutade med att den nye garnisonschefen general Lode trängde in i Tesches bostad tidigt påföljande morgon. Han släpades halvnaken till garnisonens vaktstuga, och slapp ut först när borgmästare Wittstock ingripit

Ännu på sommaren 1725 sysslade Frisenheim med effekterna av den utmattade finska arméns hemkomst på hösten 1721. När Kymmenegårds läns regemente och Karelska kavalleriet kom tillbaka till sina hemtrakter var soldaterna i tre av regementets kompanier oindelta och måste förläggas hos allmogen i länet, och så förblev det till sommaren 1722.

Tre år senare, på sommaren 1725, hade de bönder som försett soldaterna med mat och logi fortfarande inte fått någon ersättning för sina kostnader. De uppvaktade Frisenheim som i sin tur vände sig till rådet så att de slutligen kunde få sina ersättningar.

Ännu 1726 och 1727 var problemen med dragonkåren fortfarande olösta. Det fanns fattiga rusthåll som inte klarade av att förse förbandet med både ryttare, hästar och utrustning. Det var fel att pressa dem, ansåg Frisenheim. Det var bättre att ge dem uppskov tills årets skörd var bärgad – den skulle förhoppningsvis bli bättre än de senaste årens. Han lyckades dessutom utverka en del andra lättnader för dem.

Det fanns andra problem också. Frisenheim hade anmodat rusthållarna att gå ihop kompanivis och göra gemensamma inköp av hingstar. Det skulle innebära flera fördelar, ansåg han. Dels skulle länet så småningom få tillgång till en stam med bra hästar, och dels skulle rusthållarna kunna pressa priserna. Det fanns många fördelar med metoden utan att det kostade något, enligt Frisenheim.

Han ordnade ett möte med rusthållarnas ombud, men de var tveksamma och ville ha betänketid. En del ombud dök överhuvudtaget inte upp till mötet.

Kung Fredrik I hade bestigit tronen redan på våren 1720, men fortfarande 1726 hade inte alla medborgare avlagt sin trohetsed till honom. På hösten 1725 fick Frisenheim en första påminnelse om saken: om det fanns några kronobetjänter i länet som inte avlagt eden så skall den saken åtgärdas så snart som möjligt. Men Frisenheim kunde lugna kungen med att läget var under kontroll – han hade sett till att häradsfogdar och häradsskrivare avlagt eden redan 1722, och att "de ringare betjänterna" lite senare hade fullgjort sin edsplikt. De som tillträtt tjänster senare hade fått avlägga eden innan de började arbeta.

I början av 1726 fick Frisenheim en ny påminnelse om eden från Stockholm: alla medborgare i länet som fortfarande inte avlagt eden skulle göra det så snart som möjligt, borgarna i rådstugan och allmogen vid tingen.

Dessutom fick Frisenheim order om att alla skriftliga eder till den ryska kronan som avlagts under ockupationen skulle samlas ihop och sändas till Stockholm. Han försäkrade att han skulle ta itu med både edsavläggelserna och insamlingen av ederna till den ryska kronan direkt.

En av Frisenheims ständiga uppgifter från sin position vid den ryska gränsen var att i tysthet hålla ett öga på vad den ryska krigsmakten hade för sig. Det hade inte funnits mycket att rapportera, men situationen förändrades på sommaren 1725, då en rysk flotta utrustades mot Sverige och ryssarna blev hotfulla samtidigt som en engelsk eskader kryssade i Östersjön till Sveriges skydd. Frisenheim tillbringade stor del av somrarna 1725 och 1726 i Fredrikshamn för att hålla ett öga på de ryska flottrörelserna. Han fick återigen nytta av det underrättelsenät som han byggt upp, och som fungerat så bra vid tsarens död.

Troligen bestod nätet av rapportörer på både den ryska och svenska sidan som lämnade information till Frisenheim.

Rådet i Stockholm var speciellt intresserat av att få veta om den ryska galäreskadern löpte ut, och vart den i så fall var destinerad. I maj 1726 rapporterade Frisenheim att han "städse gav noga akt på alla de åtgärder som vidtas på den ryska sidan". Men han hade inte kunnat upptäcka några förändringar eller tecken på upprustning. Varken magasinen, förråden, garnisonerna eller gränsposteringarna hade förstärkts. Flottan höll på att utrustas och besättas med manskap, men inte på annat sätt än vad som skedde varje år.
När flottan skulle löpa ut efter vintern visste inte Frisenheim, men han skulle snart resa till Fredrikshamn, för att tillbringa sommaren där, och lovade att han "bland skären noga skall efterspana" och rapportera om vart den var på väg.

Från Frisenheims utsiktspunkt alldeles nära den ryska gränsen såg allt helt lugnt ut, det fanns inga orosmoln på den ryska himlen. Men i Stockholm hade rådet på våren 1726 nåtts av uppgifter om att medborgarna levde i räddhåga för ett fientligt anfall. Ryktena skulle hänga samman med de generalmönstringar av regementena som ägt rum, och rådet skrev till Frisenheim och uppmanade honom att lugna ner befolkningen för att de inte skulle företa sig något som kunde bli ödesdigert.

Frisenhem var oförstående inför uppgifterna. Han försäkrade att han inte hade märkt någon oro bland invånarna, och framhöll att han alltid sökt förekomma alla rykten och händelser som kunde förleda folket till "skadliga förehavanden och falska inbillningar".

Den 11 juni rapporterade han från Fredrikshamn att han vidtagit "alla upptänkliga åtgärder" för att noga iaktta ryska flottrörelser. Men han hade inte fått några underrättelser om att någon örlogsflotta visat sig. Åtta dagar tidigare hade visserligen "en hop segel" som verkade komma från Kronstadt iakttagits, men de hade vänt tillbaka igen. Från den södra sidan av Finska viken visste rapportörer som kom från Reval att berätta att en engelsk eskader låg för ankar ungefär en halvmil från staden.

I början av juli var "allt längs gränsen tyst och stilla." Det enda som hänt var att en del ryska gränsposteringar som dragits in för en tid sedan hade besatts igen. Men i Finska viken hände desto mer. De brittiska flottrörelserna i Finska viken oroade uppenbarligen ryssarna – den Hannoverska alliansen som delvis var riktad mot Ryssland hade ingåtts mellan Storbritannien, Frankrike och Preussen knappt ett år tidigare.

Ryssarna hade vidtagit alla tänkbara åtgärder för att ha kontroll på de brittiska örlogsfartygens rörelser, rapporterade Frisenheim. Minst tre och ibland fem ryska örlogsfartyg kryssade både natt och dag mellan Hogland och den finska kusten. Vaktmanskap hade placerats på Hogland, där vårdkasar byggts. Ryssarna hade förberett allt, berättade Frisenheim, så att de inom några timmar i både Sankt Petersburg och Kronstadt skulle kunna veta vad som pågick i Finska viken. Dessutom hade Frisenheims rapportörer noterat att åtskilliga ryska fartyg hade passerat Fredrikshamn på väg till Reval med proviant till den förstärkta garnisonen där.

I början av november 1726 gick det rykten om att ryssarna hade förstärkt garnisonen i Viborg med flera regementen. Men Frisenheim kunde lugna rådet. Han hade "efter närmare efterfrågande" fått reda på att det inte fanns fler regementen i staden än de två som funnits där hela tiden. Gränsvakten hade heller inte förstärkts.

Det enda som hänt längs Finska vikens kuster på sistone var en storm som dragit fram där på Allhelgonadagen. Den hade drabbat både Finland och Ryssland lika illa. I Fredrikshamn hade vattenståndet ökat och bodar och hus vattenfyllts, så att handeln blev lidande eftersom mycket varor förstörts. Viborg och Sankt Petersburg hade också råkat illa ut, med skador som var de värsta i mannaminne, rapporterade Frisenheim.

Många år senare, i juli 1733, fick Frisenheim av sina rapportörer veta orsaken till oron 1726: två ryska galärer och en fregatt hade i slutet av juni seglat in i skärgården utanför Fredrikshamn och ankrat en mil från staden. Med ombord fanns utöver besättningarna på ungefär 300 man också 600 soldater. Men det hela var inte så dramatiskt och krigiskt som det verkade vid första påseendet. Fartygen hade kommit från Kronstadt och var på väg till Preussen. De skulle segla inomskärs till Helsingfors och sedan vidare till sin destination via Reval och Riga.

De två galärerna var en gåva från den ryska kejsarinnan Katarina till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen, och det var inte vilka presenter som helst. De var så präktiga att de inte kunnat bli vackrare, skrev Frisenheim. De var prydda med bildhuggararbeten täckta med äkta guld ända ned till vattenlinjen. Ombord fanns möbler för 300 personer, klädda med finaste grön och röd sammet med guld- och silvergaloner. Kajutorna var inredda på motsvarande sätt och smyckade med stora speglar.

Besättningarna var mycket väl munderade, rapporterade Frisenheim, och officerarna hade varit mycket artiga mot de representanter för Fredrikshamn som besökte fartygen. Besökarna hade hälsats med musik och kanonskott, och fått se allt ombord.

På sommaren 1726 seglade en känslig historia upp vid kusten i Frisenheims län, bara en bit från Fredrikshamn, där han tillbringade sommaren. I slutet av juni angjorde plötsligt ett ryskt fartyg en hamn i Vederlax (Virolahti på finska) socken, och där började befälhavaren utan tillstånd eller tullformaliteter sälja mjöl till ortsborna. Och det var inte vilket mjöl som helst – det var den ryska kronans egendom!

Historien hade egentligen börjat redan hösten innan då fartyget seglat från Sankt Petersburg. Destinationen var Reval, där lasten som bestod av kronans proviant i form av mjöl och gryn skulle levereras till garnisonen där. Men vintern kom tidigt och stoppade all sjöfart. Fartyget kom inte längre än till Kronstadt, där det blev kvar som "vinterliggare".

Resan kunde inte återupptas förrän i slutet av maj 1726. Då seglade fartyget "längs med skären" västerut, för att plötsligt lägga till i en av hamnarna i Vederlax, alldeles intill gränsen till Ryssland. Det var det som hände sedan som vållade problem och som gjorde att fallet hamnade på Frisenheims bord: skepparen började sälja av mjölet han hade i lasten till allmogen både på den ryska och svenska sidan om gränsen.

Det var givetvis ett grovt brott mot de svenska tullbestämmelserna, och måste beivras. Men ryssen hann iväg från hamnen innan den svenska tulljakten hann fram, och kunde uppbringas först den 25 maj på väg västerut igen längs kusten. På grund av motvind kunde inte det ryska fartyget föras till Fredrikshamn, utan tvingades ankra en dryg mil från staden.

Men skepparen och en matros fördes den 27 maj till Fredrikshamn, där han förhördes om sina förehavanden av Frisenhem, sjötullsinspektören och ytterligare ett par tulltjänstemän.

Ryssarna visade upp sina pass och skepparen berättade sedan att hans fartyg förlorat ett av sina ankare i en storm och därför tvingats söka sig i hamn. Han hade inga pengar till ett nytt ankare, och därför hade han efter ortsbornas enträgna böner gått med på att sälja sju tunnor mjöl till dem.

När han stoppades av tulljakten hade han legat i förhandlingar med en lots om att få köpa ett nytt ankare för pengarna han tjänat på mjölet: han vågade inte lämna skärgården och ge sig ut på öppna havet med bara ett ankare. Han sade till sitt försvar att ingen avrått honom från att sälja mjöl, eller berättat att det var förbjudet.

En del av skeppsfolket hämtades in till Fredrikshamn och en rättegång ordnades i all hast i sjötullrätten den 29 maj. En sak som förbryllade vid rättegången var att en del av den ryska besättningen uppgav andra namn än de som fanns i deras pass. Målet slutfördes den 30 maj, men någon dom avkunnades inte. Frisenheim ville först ha kommerskollegiets åsikt om saken, så en redogörelse skickades med extrapost till Stockholm.

Det var naturligtvis en känslig sak att med tvång hålla kvar ett fartyg som var lastat med "Den ryska kejsarinnans proviant". Frisenheim var rädd för att det kunde orsaka allvarliga komplikationer i förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Risken var att affären kunde "ge ryska kronan anledning till någon vedervärdighet".

Det fanns flera obehagliga scenarier som kunde bli verklighet, ansåg Frisenheim: mjölet hade enligt skepparen redan tagit skada av den långa tiden ombord, och det skulle vara lätt för ryssarna att skylla skadorna på att svenskarna uppehållit fartyget; om bristen på mjöl ledde till en kris för försörjningen av garnisonen i Reval kunde det också skyllas på svenskarna.

Dessutom gick det rykten om att besättningen skulle överge fartyget och bege sig tillbaka till Sankt Petersburg om de inte fick fortsätta. Och om de hindrades från det också så skulle de begå självmord. Frisenheim försökte på alla vis hålla skepparen vid gott mod. Han inspekterade också lasten och fann att den största delen av mjölet var "hopbrunnet och förskämt".

Slutet på historien för svensk del blev att det ryska fartyget släpptes iväg redan i juli, sedan rådet kommit med sitt beslut. Hur det gick för den ryske skepparen vet vi inte. De ryska myndigheterna såg uppenbarligen allvarligt på hans tilltag att sälja kronans proviant i grannlandet.

När fartyget redan seglat vidare mot Reval fick Friseheim veta att överkommendanten Schuvaloff i Viborg hade önskat att fartyget under svensk bevakning skulle ha förts till Viborg – allt för grannsämjans skull. Men hans önskemål kom för sent.

På hösten 1726 var Frisenheim kallad till Stockholm igen. 1726 års riksdag inleddes den 1 september, och då skulle han vara där. Men liksom vid 1723 års riksdag tyckte han att han hade för mycket att göra i sitt län för att med gott samvete kunna åka till Stockholm och stanna där i månader.

Vid den förra riksdagen hade han med rådets tillstånd skjutit upp avresan från nyåret till hösten 1723, då han äntligen kom iväg. Han hade sedan stannat i huvudstaden ungefär ett år. Nu i september 1726 var det dags att skriva till rådet igen och be om uppskov med Stockholmsresan.

Frisenheim förklarade att han gjort sig helt färdig för resan, men att han sedan insett hur mycket det fanns som fordrade hans närvaro i Villmanstrand och länet. Hans frånvaro skulle märkas mera där än i Stockholm, förklarade han: "Länets skötsel och vård fordrar en daglig uppsikt". Det gällde bland annat att nu, direkt efter skörden, driva in fordringar som kronan hade för att förrådshusen inte skulle bli helt tomma. Dessutom krävde länets närhet till Ryssland daglig uppmärksamhet.

Rådet tog Frisenheims synpunkter på allvar och han fick stanna hemma, med den reservationen att hans närvaro i Stockholm kunde bli nödvändig senare. Men han kom aldrig iväg till 1726 års riksdag, och ingen av de följande riksdagarna under hans livstid heller. Hans nästan årslånga vistelse i Stockholm från hösten 1723 till sommaren 1724 blev hans sista besök i huvudstaden.

Frisenheim var inte ensam om att försöka få dispens för att slippa delta i riksdagarna. Resorna och den långa vistelsen i Stockholm var betungande för många adelsmän som bodde i bl a Skåne och Finland. Resorna, särskilt från Finland, var både farliga och kostsamma, och det var svårt att vara borta från sin verksamhet hemma under så lång tid som ett år eller mer. Många av adelsfamiljerna i Finland var dessutom utblottade genom kriget.

Adeln i Nyslotts och Kymmenegårds, Nylands samt Tavastehus län förklarade i besvärsskrivelser till riksdagen att de inget högre önskade än att infinna sig i Stockholm, men att de på grund av sin fattigdom helt enkelt inte hade råd att resa.

Det svenska adelsståndet bestod sedan gammalt av tre klasser: de gamla högadlga släkterna som länge styrt Sverige, greve- och friherrekassen, samt den meniga adeln. Motsättningarna mellan de tre grupperna var ofta stora, liksom deras sociala villkor: det fanns i själva verket ingen större skillnad mellan knapadelsmannen och den välbärgade bonden eller borgaren, varken när det gällde ekonomi, socialt anseende eller levnadssätt.

Fredrik I tillförde under sin regeringstid inte mindre än 190 nya ätter till Riddarhuset: 10 grevliga, 43 friherrliga och 137 adliga. De flesta av de nya friherrarna var landshövdingar, generalmajorer eller av motsvarande rang.
Om det har något samband med upphöjelsen till friherre vet vi inte, men hur som helst så skickade Frisenheim några månader senare, den sista december 1727, en nyårshälsning till drottning Ulrika Eleonora.

Han framhöll hur lyckliga hennes undersåtar var över att "den Alderhögste Guden" värnat om hennes hälsa under året. Han hoppades "i djupaste underdånighet" att hon skulle få erfara sällhet och välgång även under det kommande året. Det skulle fördubbla hans egen och andra trogna undersåtars innerliga fägnad, skrev han.

Fortsätt läsa…

…eller gå till innehållsförteckningen.