"Nyenskans som av ryssarna kallas Pettersborg"
(Frisenheim om sin hemstad)

Den här modellen av Nyen visar fästningen Nyenskans i förgrunden, hamnen och på andra sidan floden själva staden med magasinsbyggnader och bostadshus.

Vid Nevas mynning i Finska viken ligger idag jättestaden Sankt Petersburg. År 1670, då historien om Johan Henrik Frisius tar sin början, fanns på den plats där den hektiska och vackra femmiljonersstaden idag breder ut sig den lilla svenska staden Nyen med fästningen Nyenskans. Det var en av stormakten Sveriges utposter mot öster, centralort i provinsen Ingermanland och en viktig handelsplats. Ingermanland hade tidigt bundits fastare till Sverige än många av de andra provinserna, och när stora nordiska kriget bröt ut år 1700 höll svenska lagar och svenskt utbildningsväsende på att införas.

Nyen hade blivit svenskt genom freden i Stolbova 1617 och fått sina stadsprivilegier av drottning Kristina 1642. Men redan under medeltiden hade det funnits en svensk befästning där – Landskrona – som anlagts år 1300 av Karelens betvingare, riksföreståndaren Torgils Knutsson. Landskrona återtogs och förstördes av ryssarna redan ett år senare.

Ingermanland var när Sverige tog över provinsen 1617 glest befolkat och bara en liten del var uppodlad. För att råda bot på det tvångskommenderade staten kolonisatörer dit – både bönder och landsförvisade brottslingar. I början av 1600-talet – 300 år efter Landskronaäventyret – påbörjades byggandet av Nyenskans under Karl IX:s regering, och det fullföljdes av Gustav II Adolf. I anslutning till fästningen grundades staden Nyen.

Tanken var att skapa en centralort för handeln på Ryssland och locka dit köpmän. Nyens läge vid Finska viken var perfekt. Nu fick staden stapelrätt – rätt att bedriva export och import, och begåvades dessutom med privilegier som konkurrentstäderna Viborg och Narva saknade, nämligen förmånliga undantagsrättigheter som gällde tjärförsäljningen.

Finland var vid den här tiden en stor exportör av trä och tjära. I mitten av 1600-talet svarade tjäran för uppåt 60 procent av den totala exporten. Bakom den gynnsamma utvecklingen låg Västeuropas växande behov av tjära till örlogs-och handelsflottor. Resultatet blev att det under den korta blomstringsperioden fanns köpmän från många europeiska länder i Nyen. Det var framförallt tyskar och balter som kom att dominera stadens liv och bli dess penningaristokrati,

Staden Nyens sigill

Johan Henrik Frisius föddes i Nyen senast 1670, sannolikt ett eller ett par år tidigare. Det går inte att reda ut exakt. Hans far, Heinrich Frisius, var född i Rostock, den gamla hansestaden vid Östersjökusten, och var son till bryggaren Tiete Friese från Warnemünde och dennes hustru Anna Jacobsdotter Degener. Heinrich Frisius studerade vid universiteten i Rostock och Königsberg, och blev efter mer än fem års studier filosofie magister 1652, med omdömet cum laude – med beröm godkänd. Han blev sedan lärare vid universitet, och vistades där fortfarande 1654.

Sedan flyttade Heinrich Frisius till Nyen och gifte sig med Margareta Soldan, osäkert när, och den 29 oktober 1662 fick han Karl XI:s förmyndarregerings förordnande som kyrkoherde i Nyens tyska församling. Han dog före 1670, källorna tiger om den exakta tidpunkten.

Johan Henriks mor hette Margareta Hansdotter Soldan, dotter till rådmannen Hans Soldan i Nyen och dennes andra hustru Dorotea. Hon hade fem syskon och många syskonbarn som Johan Henrik hade kontakt med under sitt liv. Margareta Soldan dog den 17 april 1671, och lämnade efter sig tre små föräldralösa barn: Johan Henrik och hans två systrar.

Fars och mors död var de första tragedierna i Johan Henriks liv – det skulle bli många fler. Men säkert var det redan nu som hans stoiska sätt att reagera på katastrofer och tragedier grundlades: han chockades, sörjde och repade sig sedan snabbt igen. Det var hans sätt att överleva. Han hade också tröst av sin tro: han var djupt religiös och mot slutet av sitt liv en hängiven pietist.

Efter moderns död fick de tre små syskonen Frisius två förmyndare. Det var två släktingar: barnens morfars morbror ryttmästare Carl von Rohr och löjtnanten Gotthard Johann Brundert, gift med deras moster Elisabet Dorotea Soldan. Det går bara att få en enda glimt av barnens liv från de här åren, och den glimten handlar om pengar: år 1677 skrev de två förmyndarna till Rostock för att få ut fordringar som barnens bortgångne far hade på sin styvfar där.

En annan familj som intresserade sig för syskonen Frisius var deras mor Margaretas halvsyster Ursula och hennes man Berend Dobbin. Den 17 maj 1771, straxt efter Margaretas död, skrev Berend Dobbin ett brev till barnens farbror Tiete Friese i Rostock och berättade att deras mor hade gått bort.

Var Johan Henrik och hans systrar bodde efter föräldrarnas bortgång är höljt i dunkel. Bodde de tillsammans hos någon av förmyndarna, eller var de åtskilda hos olika släktingar? En rimlig gissning är att Johan Henrik bodde hos sin moster och morbror Ursula och Berend Dobbins. Berend var handelsman i Nyen, och kanske var det hos honom som Johan Henrik fick sin utbildning till köpman.

Om Johan Henriks skolutbildning vet vi heller ingenting. Det fanns en svensk och en liten tysk skola i staden. Kanske gick han i någon av de två skolorna, kanske undervisades han hemma av en informator, vilket var vanligt vid den tiden. År 1680 fanns 80 elever i den svenska skolan, och 1687 hade antalet ökat till 116. Den tyska skolan var mindre.

Det var en samskola och 1694 hade den 30 elever, 18 pojkar och 12 flickor. Sannolikt talade Johan Henrik för det mesta tyska, både i och utanför familjen. Tyska var det officiella språket Nyen, och dessutom var ju Johan Henrik delvis av tyskt ursprung och medlem av den tyska församlingen.

Den ena av Johan Henriks systrar hette Hedvig Dorotea Frisius. Hon gifte sig så småningom med Andreas Ahlgren, rektor vid svenska trivialskolan i Nyen och sedemera kyrkoherde i Viborg. Den andra systern, vars namn vi inte känner till, gifte sig med rådmannen Jakob Boisman. Hon dog troligen 1695. Första gången den vuxne Johan Henrik Frisius förekommer i offentliga handlingar är den 3 oktober 1687. Han omnämns då i Nyens dombok som köpgesäll. 1691, då han var drygt 20 år, hade han redan vunnit burskap som köpman. Samma år var han kyrkoföreståndare i den församling där hans far verkat som präst, Nyens tyska församling.

Åren 1697 och 1698 var svåra år i hela Europa. Vädret var dåligt, skördarna slog fel, spannmålspriserna steg, folk svalt, och i svältens spår följde sjukdomarna. Finland och de baltiska länderna drabbades hårt. En femtedel av den estniska befolkningen beräknas ha dött.

År 1698 – ett av katastrofåren – gifte sig Johan Henrik, som då var runt 30 år, med Catharina Barckman. Hon var änka efter rådmannen och handelsmannen Didrik Blom (d.ä.) som hade dött 1692. Didrik Blom hade också varit kyrkoföreståndare i tyska församlingen från 1790, en post som alltså övertogs av Johan Henrik Frisius. Man kan tänka sig att Catharina var en affärskvinna som tillsammans med sina barn tagit hand om makens efterlämnade affärer.

Frisius och hans styvson Didrik Blom (d.y.) samarbetade senare i sin affärsverksamhet. Catharina Barckmans nyblivne man var bara runt 10 år äldre än hennes tre barn: Daniel var född 1679, Didrik föddes 1680 och Catharina var tre år yngre. Johan Henrik blev styvfar till de tre ungdomarna.

Men Johan Henriks och Catharinas äktenskapliga lycka blev kort. De fick tre barn som alla dog i späd ålder. Det yngsta begravdes i Helsingfors 4 april 1701. 1702 gick Catharina också bort, efter bara fyra år tillsammans med Johan Henrik. Han gifte aldrig om sig.

Det fanns i slutet av 1600-talet några framgångsrika familjer i Nyen som så småningom blev nära besläktade med varandra – framförallt släkterna Frisius, Luhr, Hueck, Barckman och Blom. Dessa hade redan under 1690-talet gemensamma affärsintressen, och många av medlemmarna från de olika familjerna gifte sig med varandra.

Genom högkonjunkturen i trävaruexporten skapade och tryggade de förmögenheter som de senare skulle använda när de levererade varor och utrustning till kronan. Familjerna Luhr och Hueck flydde i början av 1700-talet undan ryssarna till Helsingfors, och senare till Sverige. Både Johan Henrik Frisius och familjerna Luhr och Hueck lyckades rädda sina tillgångar när de flydde. Deras förmögenheter var sannolikt placerade utomlands, möjligen i Holland.

Johan Henriks svärfar Daniel Barckman var hopman – fogde – på ett gods i närheten av Nyen. Han var gift med Catharina Petersdotter från Linköping, och de hade tre döttrar: Brita, Catharina och Susanna. Catharina Barckmans förste man var alltså Didrik Blom och paret hade tre barn: Daniel, Didrik och Catharina. Som vi minns gifte hon efter makens död om sig med Johan Henrik Frisius.

Brita Barckman, Johan Henriks svägerska, var gift med rådmannen Detlof Jochims, som Johan Henrik hade affärer med, bland annat bärgningen av ett holländskt skeppsvrak. Catharinas syster Susanna var gift med Hinrich Luhr, som alltså var svåger till Johan Henrik.

Johan Henriks styvson Didrik Blom gifte sig senare med Anna Kristina Hueck, som alltså blev svärdotter till Johan Henrik. Hennes far var Kristian Hueck, handelsman från Nyen, och gift med Elisabeth Luhr – syster till Hinrich Luhr, som var gift med Johans Henriks svägerska Susanna Barckman.

Hänger ni med i svängarna?

Johan Henriks styvdotter Catharina Blom gifte sig så småningom med Johan Hueck, som var bror till Anna Kristina. De två syskonen Blom/Frisius blev alltså gifta med två syskon Hueck.

En samtida karta över Nyen-området med Neva som slingrar sig ut mot Finska viken. Staden syns i kartans högra kant precis vid den plats där Neva kröker av skarpt åt väster.

På 1690-talet var Frisius redan etablerad som affärsman och sysslade med omfattande internationella affärer. Ett lite udda exempel på hans verksamhet: i juli 1692 köpte han tillsammans med sin svåger rådmannen Detlof Jochims vraket av ett holländskt skepp. Kontraktet innebar att de skulle betala 4 000 gylden (holländsk myntsort) om de inte lyckades bärga fartyget, och 6 000 om bärgningen lyckades. Hur äventyret slutade går inte att klarlägga. Jochims dog redan 1696.

Samma år, då Johan Henrik var drygt 30 år, fick han ett uppdrag åt staden. En mäklare som hette Bogislaus Röhling hade dött med stora skulder, och Frisius fick i uppdrag att försöka driva in den skuld på 100 rikdsdaler som Röhling hade till staden. Han skulle gå igenom Röhlings papper och "efterleta huru staden på bästa sätt må bliva till dess medel förhulpen."

Under 1690-talet sysslade Frisius med trävaruexport i stor skala från Nyen, en bransch som expanderade kraftigt under 1600-talets sista decennium. Vi anar bilden av en ung och entusiastisk entreprenör som tog stora risker och lyckades bra.

Det var nu Frisius skapade den förmögenhet och de kontakter som han senare så frikostigt och utan hänsyn till de ekonomiska risker han tog skulle använda till att skaffa krediter åt kronan under sina år som överkrigskommissarie och krigsråd. Han var välsedd i både inhemska och utländska finanskretsar – kreditgivarna lånade hellre ut pengar till honom än till kronan.

Det finns brev från senare delen av 1690-talet som visar att Frisius gjorde affärsresor i Europa, bland annat till Amsterdam och Paris. I breven på franska till den svenske diplomaten Johan Palmqvist kallar sig Johan Henrik för Jean Henry.

Frisius hemland Ingermanland mellan Finska viken och Ladoga hade blivit svenskt i freden i Stolbova 1617. Det omfattade fem län: Ivangorod, Jama, Koporje, Nöteborg och Narva. Tidigare hade Ingermanland varit svenskt i perioder sedan mer än 300 år tillbaka. Befolkningen bestod av ingrier, finnar och ryssar, och efter det svenska övertagandet började en invandring av svenskar och tyskar. Narva intogs redan 1581, och hade förblivit svenskt sedan dess. Jama och Koporje var svenska besittningar mellan 1583 och 1590, då hela Ingermanland utom Narva åter blev ryskt. Men freden mellan Sverige och Ryssland blev kort. 1612 hade svenskarna återerövrat Ivangorod, Jama, Koporje och Nöteborg.

Ett stycke från Nevas utlopp i Finska viken, på en landtunga där Neva och bifloden Ochta möts, byggdes fästningen Nyenskans. Tanken var att fästningen skulle vara ett lås vid Nevas utlopp i Finska viken, och hindra ryssarna från att ta sig längre västerut. Gustav II Adolf hade planer på att grunda en stad i skansens närhet, men det dröjde till efter hans död innan det blev verklighet.

Nyen fick sina stadsprivilegier 1642. Då hade staden drygt 400 invånare. Tanken var att den nya staden skulle bli ett centrum för handeln med Ryssland. Nyens vapen visar ett lejon som står mellan två vattendrag – Neva och Ochta – med ett svärd i framtassen. Det Ingermanland som Frisius växte upp i var efter de många krigen ett hårt drabbat, utarmat och skövlat område. En stor del av invånarna hade flytt till Ryssland, och istället flyttade finska nybyggare in.

År 1700, då Frisius var runt 30 år hade Nyen cirka 2 000 invånare, en betydande stad med dåtidens mått: Västerås hade vid samma tid 2 300 invånare, Eskilstuna 700 och Helsingborg 1 200. Nyenborna var en brokig skara. De flesta hantverkarna och arbetarna var svenskar och finnar. Det fanns också en rysk minoritet, och när Nyen fått sina stadsprivilegier invandrade många tyska handelsmän, liksom en del holländare och engelsmän.

Under stadens korta blomstringstid fanns där köpmän från nästan alla europeiska länder. I den svenska gruppen i Nyen fanns skickliga hantverkare, till exempel silversmeder. Tyskarna var aldrig i majoritet, men de utgjorde stadens ledande skikt och penningaristokrati. Som i alla städer med en stor och snabb invandring förekom det i Nyen slitningar mellan de olika befolkningsgrupperna, framför allt mellan tyskar på den ena sidan och svenskar och finnar på den andra.

När tyskarna ville grunda en egen församling utlöste det en lång strid med de andra borgarna. Domböckerna visar också på misshälligheter som slutade med gräl och slagsmål mellan de olika grupperna. Situationen i staden var upplagd för motsättningar, med en majoritet av svenskar och finnar och en minoritet av tyskar som inte gjorde något för att assimilera sig, men samtidigt arbetade för en dominerande ställning.

En samtida detaljerad karta över staden Nyen. Fästningen Nyenskans ligger på den smala landtungan mellan floden Neva och bifloden Ochta. Själva staden ligger alldeles väster om Ochta. De siffror som syns i floden är uppgifter om vattendjupet.

Det rådde språkförbistring i Nyen – där talades fem språk: finska, svenska, tyska, ryska och ingriska. Det officiella språket var tyska, trots att det var svenskar som beklädde de högsta ämbetena. Tyska var ju ett av tidens svenska riksspråk. Frisius behärskade åtminstone två av språken – tyska och svenska.

Tyska var säkert det språk som talades hemma hos föräldrarna, och senare hos de släktingar han bodde hos under uppväxten. Troligen talade han finska också, det var nödvändigt för kontakterna med stadens stora finska befolkning. Hans brev visar också att han klarade av engelska hjälpligt, även om han oförskräckt kryddade den med svenska ord till en kreativ svengelska. Hans kunskaper i engelska var säkert ett resultat av att han umgicks med de engelska köpmän som bosatt sig i staden.

I ett brev på engelska till landshövding Hugo Hamilton, som var skotte, skrivet 1718, undrade Johan Henrik om Hamilton förstod vad han skrev. Han hade inte använt engelska språket på tolv år, skrev han. Det tyder på att han inte haft några engelska affärskontakter sedan 1706.

Staden som Johan Henrik föddes och växte upp i låg på båda sidorna om Ochta – Svartbäcken – just där den rann ut i Neva, på det platta sanka lågland som omger floden. Utanför staden finns bara "sumpigt land och moras" enligt samtida beskrivningar och kartor. På den östra sidan om Ochta fanns det mesta av stadsbebyggelsen, och på den västra sidan, på den udde som stack ut i Neva, reste sig fästningen Nyenskans.

In till staden ledde fyra landsvägar, från Viborg, Nöteborg och Narva, och dessutom en skogsväg genom det moras som fanns öster om staden. Några kvarter från varandra, åtskilda av Lilla Svartbäcken, låg de tyska och svensk-finska kyrkorna. Tyska kyrkan, där Johan Henriks far varit präst och han själv så småningom blev kyrkoföreståndare, hade kommit till under starkt motstånd från den svenska församlingen, vars kyrka var byggd av sten och kallades "den svenska domkyrkan".

I samma del av staden fanns bland annat den svenska skolan. I närheten av tyska kyrkan i den norra stadsdelen fanns också torget med gamla och nya rådhuset, hospitalet med sitt bönehus, klockstapel, kyrkogård och trädgård. Utanför staden, i byn Vorompol på andra sidan Neva, fanns ett ryskt kapell för dem som bekände sig till den rysk-ortodoxa tron. På en karta från mitten av 1600-talet finns 27 kvarter inritade. Tre gator är namngivna: Konungsgatan, Mellangatan och Viborgska gatan.

Utmed Neva norr om staden fanns en förstad, ett tegelbruk, kommendantens trädgård, artilleriträdgården och en rad byar. En besökare tyckte att Nyen var en fin stad, "admirabel behagelig för sin slätheet skul och hälsosamme situation". Han lade till att folket i staden var "långlijfdare än annorstedes och fruchtsammare". De flesta husen var byggda av trä och gatorna var enligt de samtida kartorna raka och breda.

Över Ochta fanns tre broar som förenade de två stadsdelarna. I stadens södra utkant fanns trädgårdar, spannmålsmagasin, humlegårdar, åkrar, ett becksjuderi, en repslagarbana, tjärbodar, ett blekställe och ett skeppsvarv. Norr om staden fanns ett tegelbruk och små byar. På andra sidan om Neva fanns bland annat det ryska kapellet i byn Vorompol och ryttmästare Konaus gods.

På Ochtas västra sida fanns fästningen, dit man tog sig via en bro, Skeppsbron, som låg straxt uppströms Lilla Svartbäckens mynning. Själva staden delades i en norrdel och en söderdel av Lilla Svartbäcken som bara var en meter djup och rann ut i Ochta, och över den fanns en bro.

Nyens hamn låg precis innanför Ochtas utlopp i Neva med staden på den ena sidan och fästningen på den andra. Ochta var mellan 3,5 och 5,5 meter djup och det räckte för att stora fartyg skulle kunna lägga till där. Över Neva fanns en färjeförbindelse mellan Nyenskans och den västra sidan av floden. Den sköttes av två färjekarlar som avlönades av staden.

Nyens hospital tog hand om både fattiga och sjuka. Verksamheten finansierades med hjälp av "enskild barmhärtighet". Pengarna kom från kollekten i stadens bägge kyrkor, de bössor som fanns vid Skeppsbron och hospitalet, från traditionella insamlingar vid bröllop, och från gåvor efter lyckligt genomförda sjöresor. År 1691 fick man på så vis in 560 daler silvermynt, och det räckte till att bekosta vården av ungefär 30 fattiga.

Hospitalet tog också hand om föräldralösa barn och "rasande" – det vill säga sinnessjuka. I anslutning till själva hospitalsbyggnaden fanns ett bönehus med klockstapel. Hospitalets ekonomi sköttes av två förmyndare, representanter för det besuttna borgerskapet, som stod under magistratens uppsikt. Under några år fanns en stadsläkare, men i början på 1690-talet blev tjänsten vakant. De medicinska sysslorna sköttes sedan av en stadsbarberare, som var en slags fältskär, och hans biträde.

Det fanns många hantverkare i Nyen. Målare, smeder, snickare, skräddare, skomakare, bagare, linnevävare, glasmästare, sadelmakare, körsnärer, tenngjutare, repslagare, krukmakare och tunnbindare. Andra företagare som det fanns gott om var formän (som skötte skjutsningen), båtsmän och dragare (de skötte transporter och renhållning).

Stadsprivilegierna slog fast att ingen fick ha mer än ett yrke. En hantverkare fick inte extraknäcka som köpman, och en köpman fick inte ägna sig åt hantverk. När Johan Henrik gett sig in på köpmannabanan var alltså alla andra yrkesvägar stängda för honom. Den unga staden Nyen hade fått sina rättigheter som stapelstad 1638, bara 30 år innan den blivande framgångsrika köpmannen Johan Henrik Frisius föddes.

Rättigheterna innebar att Nyens borgare kunde segla till utländska hamnar på egna fartyg, och vid sina egna bryggor ta emot utländska varor – de hade både aktiv och passiv stapelrätt, samma privilegier som Viborg och Narva. Hela avsikten med Nyens grundläggning och priviligierade ställning var att dra den ryska handeln västerut, från de gamla handelsvägarna över Arkhangelsk till Nyen, Reval och Narva.

Men det var en handelspolitik som inte ville lyckas. En av orsakerna var att det i Ryssland bakom alla vänskapsbetygelser fanns en fientlig inställning till Sverige. Men visst fanns det ryssar som idkade handel med Nyen. De syntes både i hamnen och på torget i den brokiga blandningen av svenska och utländska köpmän, mest holländare och tyskar.

De ryska fartygen förde bland annat med sig linnetyger, handskar, skor, pälsverk, läder och såpa. De ingermanländska exportprodukterna var framför allt tjära, skinn och spannmål. Nyens hamn var en livlig och internationell plats med lastande och lossande fartyg från många länder, med dofter av tjära, virke, skinn och spannmål. Många språk blandades: ingriska, svenska, tyska, ryska, engelska, finska och holländska. Gossen Johan Henrik tillbringade säkert många dagar här, nyfiken och fascinerad av alla spännande saker som fanns att se – och med drömmar om att en gång själv bli en framgångsrik köpman och skeppsägare.

Nyen och Nyenskans historia börjar på försommaren år 1300. Då landsteg den svenske riksföreståndaren Torgils Knutsson med en armé vid Nevas mynning för att trygga de erövringar han under några år gjort i religionens namn i Karelen och Ingermanland.

Men det handlade inte bara om religion – Torgils Knutssons avsikt var också att skära av förbindelserna för den mäktiga handelsstaden Novgorod. Det skulle ske med hjälp av en befästning i närheten av Ochtas utlopp i Neva vid Nevas mynning i Finska viken. Befästningen döptes till Landskrona, men dess historia blev kort. Redan på våren 1301 återerövrade novgoroderna Nevamynningen, och Landskrona jämnades med marken. Det skulle dröja 300 år innan svenskarna kom tillbaka.

Den svenske kungen Johan III förde krig mot Ryssland under i stort sett hela sin tid på tronen. Han lyckades till slut erövra Ingermanland och Estland. Men det skulle bli hans bror Karl IX som straxt före sin död 1611 fick igång byggandet av en ny befästning vid Neva-mynningen. Den döptes till Nyenskans – skansen vid Neva. Finnarna kallade den Nevanlinna, tyskarna Nyenschantz och holländarna Skanz ter Nyen.

Någon riktigt avskräckande anläggning blev det inte. På en karta från 1646 syns på den spetsiga smala landtungan mellan Neva och Ochta – eller Svarta bäcken som svenskarna kallade Nevas lilla biflod – en envåningsbyggnad med två torn, kallad Kungsgården. En annan karta från samma tid visar hur befästningen var tänkt att bli – en mycket mer imponerande anläggning med vallar, bastioner och vallgrav.

Inte nog med att Nyenskans var en primitiv skapelse, den fick dessutom förfalla. År 1654 levererade generalguvernören i Ingermanland, Gustaf Evertsson Horn, en förkrossande analys av fästningens avskräckningsförmåga: han skrev att den var så förfallen att den var ett sämre skydd än de portar som bönderna hade vid sina gårdar.

En detaljerad karta över fästningen Nyenskans på den smala landtungan mellan Neva och Ochta. Väderstrecken på kartan är förskjutna: norr är i själva verket åt vänster och öster rakt uppåt.

Generalguvernörens farhågor besannades: två år senare, på sommaren 1656, bröt ett nytt krig ut mellan Sverige och Ryssland. Fästningen hade då en besättning som bara uppgick till ett 20-tal man. Som vanligt drabbades befolkningen hårt: ryssarna stormade Nyen och Nyenskans, brände ned husen och mördade många av de stadsbor som inte flytt. Nyenborna hade satt stadens spannmålsmagasin i brand innan de gav sig av, men traktens ortodoxa, som anslöt sig till ryssarna, lyckades rädda en del av säden.

Men svenskarna var snart tillbaka. Redan i september närmade sig en svensk styrka Nyen, men då hade ryssarna lämnat staden. Nya provisoriska försvarsverk iordningställdes snabbt och ett nytt ryskt anfall slogs tillbaka. Sedan fick Nyen vara i fred i nästan 50 år. Efter katastrofen 1656 beslöt rådet i Stockholm att Nyen äntligen skulle få ett ordentligt försvar.

Men det gick tungt med fästningsbyggandet – det fattades både pengar och folk. 25 år senare, 1681, skrev Erik Dahlbergh i en rapport till Karl XI att fästningen fortfarande hade stora brister. Visserligen hade fem bastioner byggts, men de var små och svaga, och bröstvärnen bara sex fot tjocka, "så att dee ingen force kunna resistera".

Man hade kunnat bespara sig den kostnaden, så värdelös var befästningen, menade Dahlbergh. Dessutom var den full av träkåkar och kyffen som lätt kunde sättas i brand, och då skulle besättningen tvingas fly. Regenter hade kommit och gått. Gustav II Adolf hade efterträtt Karl IX, och så småningom stupat på slagfältet, drottning Kristina hade efterträtt honom – och abdikerat, Karl X Gustaf hade regerat och dött, Karl XI hade tillträtt. Krig hade utkämpats, freder hade slutits. Men med Nyenskans hade nästan ingenting hänt. Nyen saknade fortfarande ett försvar värt namnet.

Men när Erik Dahlbergh hade föredragit sin rapport för Karl XI i december 1681 lovade kungen att han nästa sommar skulle kommendera 600 man till arbete på Nyenskans. Några månader senare sänktes ambitionsnivån. Kungen meddelade att arbetsstyrkan måste minskas till 300 man – det fanns inte pengar till fler.

Överhuvudtaget hade centralmakten i Stockholm tappat intresset för försvaret österut. Man förlitade sig på att naturen – kärrområdena, sjöarna, de djupa skogarna – mellan Finland och Ryssland skulle avskräcka ryssarna. Olika ritningar för det förbättrade Nyenskans avlöste varandra. Men ingen kom till utförande. 1686 godkände Karl XI en ny plan, som heller inte genomfördes.

1699 hade skansen sent omsider fått fem bastioner, på vänstra Nevastranden ett stycke från fästningen fanns två redutter, och nordvästut ett stycke från staden en ny redutt. Strax söder om fästningen fanns tre redutter omgivna av en löpgrav. Besättningen omfattade ungefär 300 man. Men Nyenskans var enligt Erik Dahlberghs förkrossande omdöme fortfarande "en liten oduglig skans" med befästningsverk som var helt otillräckliga.

Samtidigt varnade den 17-årige Karl XII:s rådgivare honom för att ryssarnas aptit på de svenska befästningarna i öster växte. Några veckor innan det stora nordiska kriget bröt ut, i februari år 1700, fick generalguvernören i Ingermanland, Otto Wellingk, en desperat order från Stockholm om Nyenskans. Han skulle försöka få invånarne i Nyen att på egen bekostnad och med egen arbetskraft bygga skyddsrum där de vid ett anfall kunde skydda både sig själva och sina ägodelar.

Nyens borgerskap satte sig på tvären. Frågan diskuterades på särskilda möten, och svaret blev att man omöjligen hade råd med projektet. Men den ryska armén i Ingermanland växte och den förvärrade hotbilden krävde snabba insatser på Nyenskans. Invånarna gick med på att bistå kommendanten Johan Apolloff i arbetet med att förstärka de redan existerande försvarsverken. Några nybyggen hanns inte med. Ryssarna var på väg.

Efter slaget vid Narva i november 1700 satsade Karl XII under de första åren av 1700-talet all kraft på kriget i Polen. Den svenska armén i Finland och Östersjöprovinserna var betydligt underlägsen den ryska. I oktober 1702 föll fästningen Nöteborg, Sveriges östligaste befästning. Nu öppnade sig vägen mot Finska viken för tsar Peter.

Redan i augusti 1702 spred sig oron bland folket i Nyen. De visste att den ryska armén var på väg. Den 21 augusti anlände en panikslagen retirerande svensk styrka till staden. Postmästaren H Thorwoëste skrev i ett brev att detta "icke ringa skräk allom itändt". Än har de inte sett fienden "bara röken från eldarna där han bränt" – ryssarna härjade bara några mil från staden.

Några dagar senare berättade bönder som flytt till Nyen från Ingris-trakten vid ryska gränsen att ryssarna fortsatt med sitt brännande av "all Säd och höö". I början av september låg ryssarna fortfarande stilla i sitt läger vid Ingris. Kommendanten i Nyenskans, Johan Apolloff, hade spaningspatruller ute för att "gifva acht på hvad fienden hade för händer", men utan framgång.

En svensk styrka blev utsatt för ett bakhåll "med förlust af een Dragoun som blef med häst och mundering borto, och een trompetare hvilken dagen efter blef dödh". Apolloff rapporterade också att ryssarna förstört boskapens bete i Ingris-trakten, "att allenast svarta Mullen vore till synande, hvilkett älände öfver 10 Mijle vägh räcka skulle."

I mitten av september kunde familjen Frisius och de 2 000 Nyenborna känna sig lite lugnare: de fick reda på att de ryska styrkorna dragit sig tillbaka över gränsen.

"Fienden huserar tre mil från staden", skrev postmästare Thorwoëste i ett brev den 15 september. Han hade fått veta att ryssarna bränt ner två gårdar vid Dubrova mellan Nöteborg och Nyen. Soldaterna hade enligt de uppgifter postmästaren fått massakrerat 40 personer, och dessutom fört bort en grupp.

Det väckte starka känslor bland Nyenborna: de ville skicka ut Borgerskapets Cavallerie – ett frivilligt förband uppsatt av stadens borgare – mot ryssarna. Men den aktionen stoppades av kommendanten Johan Apolloff.

Den ingermanländska armén under befälhavaren generalmajor Abraham Cronhiort var grupperad i trakten av Nyen. Det var ingen elitstyrka. Cronhiort var 68 år, kraftlös och passiv. Hans armé led av svår brist på utrustning: soldaterna saknade allt från ordentliga skor till fungerande eldhandvapen. Den optimism Nyenborna hade börjat känna varade inte länge. Den 13 oktober kapitulerade fästningen Nöteborg vid Ladoga, bara fyra mil österut. Paniken spred sig i Nyen. Cronhiort lät den 20 oktober sitt infanteri dra sig tillbaka norrut, medan kavalleriet fick bli kvar i Nyentrakten.

En vecka senare – den 20 oktober – överrumplade ryssarna Cronhiorts framskjutna bevakningsavdelning på vägen mot Nöteborg, en halvmil öster om Nyen. Skenande hästar med tomma sadlar var de första budbärarna till arméhögkvarteret om vad som hänt. Cronhiort tolkade det som att "fienden redan var i full anmarsch för att belägra denna ort". Han reagerade snabbt – han beordrade sitt kavalleri att sitta upp och rida iväg. Men inte mot fienden, utan norrut, bort från ryssarna.

Överste Johan Apolloff, kommendanten på Nyenskans, vädjade om att Cronhiort skulle lämna kvar en mindre styrka för patrullering och spaning. Men han fick nej. Cronhiort svarade att han inte kunde avstå från några av sina ryttare. Sedan red han bort från den hotade fästningen och staden. Enligt Cronhiort själv var avsikten med omgrupperingen att hitta terräng som var lämplig för kavalleriförband. Enligt Apolloff handlade det helt enkelt om panik. Cronhiort var rädd få sina förbindelser bakåt avskurna, menade han. Apolloff konstaterade bittert att Cronhiort lämnat staden i sticket "utan den ringaste vakt".

Staden Nyen utrymdes och stacks i brand av svenskarna själva för att det skulle vara lättare att försvara fästningen. Det var slutet för Frisenheims hemstad.

När Apolloff såg arméchefen rida bort med det kavalleri som skulle ha försvarat staden greps han också av panik. Han slog larm och gav de av stadens invånare, som ännu inte flytt, order att lämna staden. Han var övertygad om att fienden skulle anfalla det försvarslösa Nyen under den kommande natten.

Nu gällde det att försvara fästningen. Och om det skulle ha en chans att lyckas måste han vidta en drastisk åtgärd: han var tvungen bränna ner staden – annars skulle fienden kunna närma sig fästningen osedd, i skydd av bebyggelsen. Planen sattes i verket. Patruller från fästningen gick runt med facklor och satte eld på Johan Henriks hemstad. Nyen brann och var snart förvandlad till rykande ruiner.

Nyenbornas hem, hantverkarnas och köpmännens lokaler, allt gick upp i rök tillsammans med det sädesmagasin som skulle ha räckt till att förse invånarna med mat i fyra månader. När brandröken skingrat sig var en stor del av staden förstörd, och en stor del av stadens befolkning hade flytt. Nyenbornas flykt västerut undan ryssarna kulminerade under de här dagarna. Och de borgare som ännu inte gett sig av kunde bara chockade se på när deras stad brann ned.

Sedan fanns det bara en sak att göra: packa så mycket ägodelar man kunde få med sig på hästar, kärror och vagnar och ge sig av västerut. Bland flyktingarna fanns Johan Henrik Frisius och två av hans styvbarn: Didrik och Catharina. Daniel var redan i Sverige.

Nu återstod en sak för Apolloff: att försvara Nyenskans till varje pris. Men det ryska anfallet uteblev. Det skulle ta ett halvår innan det kom.

I den kavalleristyrka som red bort från Nyen fanns den 36-årige generaladjutanten Carl Gustaf Armfeldt. Han var uppvuxen i Ingermanland, hade tjänstgjort i den franska armén i elva år och återvänt till sin hemtrakt strax före krigsutbrottet år 1700. Han bodde på arrendegodset Gatjina och hade just gift sig med den unga Lovisa Aminoff – hon var bara 14 år vid bröllopet. Det finns inga uppgifter om att Armfeldt och Johan Henrik Frisius träffades under den kritiska tiden i Nyen. Men de skulle snart komma att lära känna varandra och arbeta nära tillsammans under hela kriget. Efter fredsslutet fortsatte de att träffas ända fram till Armfeldts död 1736. På äldre dagar förenades de två veteranerna av sin starka pietistiska tro.

Efter de ryska arméernas inryckning i Ingermanland började emigrationen från Nyen. Många lämnade sina hotade bostäder för att söka sig till tryggare platser västerut, i Viborg, Borgå, Helsingfors och i Sverige. Det var köpmän med stora lager, hantverkare och andra borgare som gav sig iväg. Många lyckades få med sig mycket av sina ägodelar.

Flykten kulminerade som vi redan sett 1702, då kommendanten Apolloff av militära skäl lät bränna ner en stor del av staden. Rådmannen och affärsmannen Hinrich Luhr, Johan Henriks svåger som var gift med hans frus syster Susanna, var en av dem som flydde från Nyen 1702.

Innan Luhr gav sig av ordnade Frisius så att han tog med sig en del föremål från tyska kyrkan i Nyen – den kyrka där Johan Henriks far hade varit kyrkoherde och där han själv nu var kyrkoföreståndare. Han kunde inte stå ut med tanken på att de värdefulla kyrkosakerna – två ljuskronor, tre klockor, ett antal skrudar, en del textilier, och dessutom fyra klockor från den svenska kyrkan skulle falla i fiendens händer.

Ryssland var ju inte bara fienden – landet hade dessutom en annan religion, den ortodoxa. Det vanliga var att kyrkklockor och andra värdefulla föremål fördes till säkra förvaringsställen när folk flydde undan ryssarna. Man grävde helt enkelt ner dem någonstans i ödemarken. Men Frisius ville inte nöja sig med en sådan lösning. Han ordnade på egen bekostnad så att kyrkosakerna kom i säkerhet på ett annat sätt, helt utom räckhåll för ryssarna.

Vi kan vara säkra på att det blev en både komplicerad och dyrbar historia – framför allt de sju kyrkklockorna var ju tunga, ömtåliga och utrymmeskrävande. Sakerna fraktades först till Helsingfors, och sedan vidare med båt till Stockholm.

En av klockorna från tyska kyrkan, den största, hade Frisius själv skänkt till församlingen. Räddningsaktionen för kyrkoföremålen genomfördes helt på Frisius eget initiativ. När ryssarna senare började tränga allt längre in i Finland uppmanade rådet i Stockholm i maj 1710 landshövdingarna att se till att kustsocknars kyrkklockor, ljuskronor och andra kyrkliga dyrgripar skulle räddas över till Sverige. Kyrkans värdefulla egendom i församlingarna i inlandet skulle grävas ned på avlägsna ställen eller sänkas i sjöarna.

Historien om föremålen från tyska kyrkan i Nyen fortsätter under hela Frisenheims livstid – och ända in i vår tid. I juli 1732 – 30 år efter det att sakerna räddats undan ryssarna och 11 år efter stora nordiska krigets slut – skrev Frisenheim som då var landshöving i Nyslotts och Kymmenegårds län och bara hade några år kvar att leva – till kung Fredrik I och bad om tillstånd att få ta tillbaka de tre klockorna från Nyen till Finland.

Han ville att de skulle sättas upp i Fredrikshamns nybyggda kyrka som hade invigts några månader tidigare. Ulrika Eleonora-kyrkan, som den hette, var det största byggprojektet i Fredrikshamn under den här perioden. Den byggdes i trä i ena kanten av det åttkantiga torget i stadens centrum.

Det rådde redan från början sträng disciplin i den nya kyrkan: den var uppdelad i en kvinnosida och en manssida, och församlingens medlemmar var grupperade efter samhällsklass. I de två mittgångarnas skärning fanns hedersplatsen som var reserverad för landshövdingen. Där satt Frisenheim med sitt hov, i bekväm närhet till predikstolen och med möjlighet att sträcka ut benen i mittgången. Bakom Frisenheims bänk fanns borgmästarens, därefter rådmännens, och sedan handelsmännens.

I brevet till kungen berättade Frisenheim hela historien om de räddade kyrkosakerna:

"Sedan invånarne i Nyen som nu av ryssarna kallas Pettersborg i början av kriget befarade fiendens ankomst, som straxt därpå skedde, var de angelägna att i god tid sätta kyrkoskrudarna i säkerhet; och eftersom jag vid den tiden inte bara var en av den tyska församlingens medlemmar, utan också dess föreståndare, så räddade jag kyrkans skrud och klockor undan fienden på egen bekostnad. De var tre till antalet, av vilka jag den största något tidigare själva hade förärat kyrkan. Dessa tre klockor översände jag ifrån Nyen, först till Helsingfors och sedan vidare till Stockholm, eftersom fienden började bemäktiga sig Finland. Ifrån den tiden har jag betalat hyran för de rum där skrudarna förvarats. Nu har Fredrikshamns kyrka för de byggmedel som unnats staden gjorts färdig så att den förliden vinter behörigen blev invigd, och där gudstjänst sedan hållits. Nu fattas bara klockor och kykoskruden, och vad annars till kyrkans prydnad hör. Därför anhåller jag underdånigt att Eders Kunglig Majestät av kunglig nåd och mildhet täckes samtycka till att ovannämnda Nyenska kyrkoskrud, vad som ännu kan vara dugligt och inte förruttnat, jämte klockorna, vilka jag således som nämnts, på egen bekostnad räddat undan fienden, kunde få hämtas ifrån Stockholm och i Fredrikshamns kyrka förbli, särskilt som jag är förvissad om att det ifrån den ryska sidan inte kan ställas några krav på klockorna, eftersom ryssarna under kriget härifrån Finland och de flesta församlingarma bortfört klockorna till Ryssland, och som borde återställas, om ryssarna vill återfordra de Nyenska klockorna. Dessutom finns fyra stycken klockor i Stockholm, två större och två mindre, vilka tidigare tillhört en svenska kyrkan i Nyen och liksom tyska kyrkans klockor blivit räddade undan fienden och förvarade hos dåvarande klockgjutaränkan, som sedermera gift sig med handelsmannen Reinhardt Pinkardt. En av de stora klockorna skall konung Karl XI, salig i åminnelse, ha skänkt till den svenska kyrkan. Och eftersom Eders Kunglig Majestät på min underdånigaste anhållan av den 26 oktober 1724 nådigt täcktes samtycka till att två ifrån Sordawalla stad, som genom gränsdragningen tillföll den ryska kronan, hit till orten räddade och i jorden nergrävda klockor, skulle användas till Villmanstrands kyrka, vilka eftersom de inte var av synnerlig storlek, och sedermera vid ringningen blev bräckta, är omgjutna till en klocka, och denna kyrka således inte äger mer än densamma, så hemställer jag underdånigast till Eders Kunglig Majestäts gottfinnande, om inte Eders Kungliga Majestät täcktes tillåta att ovannämnda fyra klockor som tidigare tillhört den svenska kyrkan i Nyen, som man med stor omsorg och på egen bekostnad räddat undan fienden, kunde få avhämtas i Stockholm, och två av dem nådigt förunnas Villmanstrands kyrka och den fjärde nyttjas till Rådstugan i Fredrikshamn, eftersom inte heller några krav kan ställas på dem från den ryska sidan."

Rådet behandlade Frisenheims anhållan om klockorna den 21 augusti, och konstaterade helt kort på brevet att man godkände förslaget. Därmed återbördades de kyrkklockor som med möda räddats undan fienden, om inte till sin hemstad, så i alla fall i närheten av den.

I Fredrikshamn var glädjen så stor över de nya kyrkklockorna att man ringde i dem i flera omgångar så snart de installerats i Ulrika Eleonora-kyrkans torn. Resten av de föremål som Frisius räddat undan ryssarna blev kvar i Stockholm. Efter Hinrichs Luhrs död skänkte hans arvingar sakerna till Stockholms finska församling. Av kyrkorådsprotokoll från 1733 och 1734 framgår att textilierna var i mycket dåligt skick. Det var bland annat mässhakar och bårkläden. Vart de tog vägen framgår inte av protokollen, men vi kan gissa att de helt enkelt kastades.

Men bland de skänkta föremålen fanns också de två vackra ljuskronorna, och de gjordes om till en mäktig krona med tre varv av ljushållare. Den pryder sedan snart 300 år fortfarande finska församlingens kyrka i Gamla stan i Stockholm – tack vare de två svågrarna Luhr och Frisenheims envishet och generositet.

Nyens fall och flykten västerut var Frisius första närkontakt med det krig som han skulle ägna de kommande 18 åren av sitt liv åt. Nu var han flykting. Han bestämde sig för att bege sig till Viborg knappt 20 mil åt nordväst tillsammans med sina två styvbarn, Didrik och Catharina Blom, 23 respektive 20 år gamla.

Hustrun var ju död. Den äldste sonen, Daniel, hade redan flyttat till Uppsala där han studerade juridik. Johan Henriks syster Hedvig Dorotea Ahlgren och hennes familj flydde också till Viborg. Svågern Anders Ahlgren blev sedermera kyrkoherde i Siikanjärmi församling i Viborg.

I Viborg bodde redan, sedan några år, Johan Henriks morbror Hans Berend Soldan. Familjerna Luhr och Hueck räddade sig till Helsingfors, och senare till Stockholm. De lyckades få med sig en hel del av sina tillgångar och kunde fortsätta sin handelsverksamhet.

Nyens folkmängd var ungefär 2 000 personer. Av dem flydde medlemmarna av drygt 80 hushåll när ryssarna intog staden. (Om vi räknar med att det fanns fem personer i varje hushåll blir det 400 personer.) Tre av stadens präster gav sig iväg västerut, liksom fyra av lärarna. En av dem som flydde var den fattiga soldatänkan Catharina Andersdotter. Hon hade förlorat allt när ryssarna kom, men lyckades på något sätt ta sig till Stockholm med sina små barn.

Vi får en bild av hennes förtvivlan i hennes vädjan om hjälp. Hon berättar med "flödande bittra tårar om sitt elände, ensam och utblottad med sina små barn".

Viborg, som numera tillhör Ryssland, ligger vid Finska viken, drygt tio mil nordväst om Nyen. Där kom Johan Henrik att tillbringa de kommande sju åren – sedan tvingades han fly undan ryssarna igen.

Det dröjde ända till våren 1703 innan tsar Peter gav sig på Nyenskans. Den 23 april 1703 marscherade fältmarskalken Boris Sjeremetjev från Schlüsselburg mot Nyen med en armé på 20 000 man: två dragonregementen, sju bataljoner ur de preobraschenska och semenowska gardena, 20 bataljoner ur general Repnins division, 10 bataljoner ur general Bruces division och novogorodiska adelsfanan.

Efter att ha erövrat en av skansarna utanför fästningen grupperade sig den ryska armén den 25 april utanför Nyenskans, och omslöt snart både fästningen och staden. Natten till den 26 anlände artilleriet på lodjor, små grundgående fartyg: 48 kanoner, 16 mörsare, 10 000 bomber.

Nästa dag dök tsar Peter själv upp, i sällskap av bland andra den svenske överlöparen Johan Reinhold Patkul. Den 30 april skickade ryssarna fram en trumpetare och en trumslagare med ett krav om att Nyenskans skulle kapitulera. Oddsen för svenskarna var usla: 600 man mot 20 000.

Kommendanten Johan Apolloff var gammal och sjuklig, men hans svar var korthugget och tappert: "Jag har mottagit fästet av min konung, inte för att uppge det, utan för att försvara det". Ryssarna började sin artilleribeskjutning, och den varade hela natten. Förödelsen var omfattande: krutmagasinet sprängdes och förlusterna i manskap var svåra.

På morgonen den 1 maj förkunnade trumsignaler från fästningen att Apolloff ville förhandla. Efter ett par förhandlingsomgångar mellan honom och tsar Peter undertecknades kapitulationsvillkoren, i stort sett enligt tsarens krav. Besättningen fick lämna fästningen med alla sina personliga vapen, sina privata tillhörigheter, fyra kanoner och en månads proviant.

Avmarschen ägde rum under flygande fanor och trumvirvlar. Dagen därpå firade ryssarna segern. Det var en stor dag för tsar Peter – han hade äntligen fått en hamn vid Östersjön. Johan Apolloff överlämnade nycklarna till fästningen till Sjeremetjev, och tsar Peter tågade i spetsen för armén in i Nyenskans.

Enligt ryssarns egna uppgifter blev bytet bland annat mer än 70 kanoner och 195 tunnor krut. Enligt Jöran Nordberg, som skrev sin historia om Karl XII på 1740-talet, svek tsaren sina löften till fästningens besättning: de fördes bort till en eländig tillvaro i Ryssland. Ryska historiker hävdade tvärsom att svenskarna prisade tsaren för att han gett dem hästar, kärror och skutor för sin resa från Nyen.

Därmed är Nyens och Nyenskans historia slut. Skansen döptes om till Slottsburg och på den plats där Johan Henriks födelsestad legat började tsar Peter redan samma år bygga upp Rysslands nya huvudstad: Sankt Petersburg. Ingermanlands öde var beseglat och en ny mörk skugga föll över Finland.

Ryssarnas syfte med erövringen av Nyen var att området och fästningen skulle fungera som språngbräda för anfallet mot Narva. Redan på hösten 1703 bröt de in i Estland och i augusti 1704 föll Narva. Trettio år efter Nyens fall skrev Johan Henrik bittert om "Nyen skantz som nu af ryssarne kallas Pettersborg". Det gamla Nyen låg i den östra delen av nuvarande Sankt Petersburgs centrala delar. Från Nevski Prospekts östra slutpunkt tar man sig via Alexander Nevskij-bron över Neva, och därmed är man framme i det som en gång var Frisius hemstad.

Det enda som påminner om Nyen idag är ett minnesmärke i granit utformat som en karta över staden och fästningen, omgivet av kanoner, samt ett museum om Nyens och Nyenskans historia. Johan Henrik skulle inte ha känt igen sig.

Minnesmärket i Sankt Petersburg – det

enda som påminner om Nyen i dag.

Fortsätt läsa här

eller gå till innehållsförteckningen.